Nu är det 3 året i rad som C lär sig topp tio i Eurovision och plågar oss verkligen med sångerna varje dag, varje vecka, varje månad fram till nästa eurovision. Behöver jag säga att hon kunde sjunga och dansa innan hon kunde prata och gå? Trots detta kanske det skall nämnas att hon började gå vid 8 månader.

Nu i år blir det fasen att ta tag i saken jag tänker bannemej se till att sån här talang inte går till spillo, för talang är det väl ändå? Till hösten börjar hon i sång och dansskola. Nu jävlar ska vi producera lite kändisar i denna familjen erhmm.. som om det inte räckte med alla Fritzson som redan är kända? Nej det gör det inte.

C tjatar om teaterskola också men nu tar vi en sak i taget och ser vart det bär av. Hon är iallafall inte ett dugg bollsportsintresserad däremot har hon varit inne på att börja i kampsport men som sagt vi får ta en sak i taget behöver ju inte aktivera sönder barnen... inte än iallafall haha.

Håller på att planera lillemans dop, jag vet att det är om 2-3 månader men det skall sparas pengar osv Jag vill jätte gärna ha eran hjälp med följande:

NU är jag äntligen klar med alla kursen *lång näsa åt er som trodde att inte kunde klara det*. Jag klarade det! Jag gjorde fan det! Låter kanske fruktansvärt löjligt men jag är så himla stolt över mig själv att jag orkade ta mig igenom det trots allt som hänt. Nu ska jag bara mysa med min lilla bebis i 1 månad för sen börjar sommar kurserna ser fram emot det!

Som Viola kommentarade så är det som att vissa verkar tycka att bebis tiden är helig och visst är den väl det på ett sätt och de är bara så här små en gång. Men har man som jag redan gått igenom bebis tiden två gånger innan så vill man inte riktigt fastna i den där "rosa puttenuttvärlden" och ja med första barnet fastnar man oftast där och du sitter fast där länge!

Jag är iallafall stolt över min prestaion och detta var yttligare ett bevis för mig själv att bara jag vill så kan jag klara vad fan jag vill! Förlåt för alla svordommar men så är det! Ikväll ska det "firas" lite med lite god mat och annat gott! Helgen ska bli jätte mysig och vi ska försöka hinna göra en massa roligt förhoppningsvis!

Tack till min underbara familj och mina underbara vänner för allt stöd jag fått under denna våren ni är fantastiska!

Efter ett besök på skolan igår igen så tyckte även den andra läraren att jag har för brottom i livet och borde ta det lugnare. Jag borde inte ha så många bollar i luften utan försöka ta en sak i taget och acceptera att det är så. Tacksam för att de bryr sig kanske jag borde vara? Men jag är sån här, jag kan inte ändra på mig och jag tänker inte göra det heller.

Jag har varit mammaledig sedan 2006 i 5 år har jag gått här hemma och rotat och haft underbara tider men också stunder då man bara vill ställa sig och skalla en vägg! Jag orkar inte mer nu jag vill inte sitta här nästa år jag vill inte plugga nästa år när lilleman börjar på förskolan jag vill jobba! Jag vill ut i arbetslivet, jag vill bli något!

Jag blir än mer illamående utav er som står mig nära som kristerar mig bakom min rygg, jag gör detta för mig och min familj. Nej, jag blir inte utsliten, nej jag är inte trött, nej barnen lider inte utav detta! Jag har precis lika mycket energi som innan, jag har pluggar när barnen är på förskolan eller när de sover. När de är hemma så är det full fokus på de punkt slut!

Jag vill här ifrån jag vill inte bo i detta ghettot längre och ja ghetto är det. Jag trivs men jag vill inte att mina barn ska växa upp här. "Ja men du fick ju barn när du var ugn så du får ta en sak i sänder nu" och? Ska jag bara skrota mitt liv, mina drömmar, ska min barn få leva utan semestrar och utan en massa andra "lyxiga" ting för det? Nej de förtjänar det bästa punkt slut, fast jag fick de tidigt så bestämde jag mig redan när jag var 16 att detta ska bli bra jag ska fixa det!

För 1,5årsen kunde jag bara drömma om det liv vi lever just nu, vi har kommit långt på kort tid! Detta är vad jag vill, jag VET att jag BARA är 21 år men så ser inte jag på det jag ser på det som att C är 4,5 år, É 1,5 år och S 5 veckor. Jag orkar inte ens fokusera på min egen ålder längre och jag har slutat att bli förvånad och irriterad över folks kommentarer "21 år och tre barn".

Jag vet att jag inte kan leva det liv som en kvinna i 35 årsåldern hade kanske kunnat göra i min sits, hon har pluggat, jobbat, rest osv. Men jag ska iallafall försöka, och så länge ingen annan blir drabbad eller skadad vad spelar det för roll? Jag har tillbringat de senaste 5 åren med att tänka på vad alla andra gör, vad alla andra tycker och säger.

Jag orkar inte det längre detta är MITT liv jag bestämmer och detta är vad jag vill! Jag vill bli klar med skolan för att kunna jobba och få en chans på arbetsmarknaden. Jag vill få en chans till att få inspiration till vad jag vill göra med mitt liv! Jag vill få en chans att kunna spara undan pengar till ett hus, vårt hus! Jag vill få en chans att kunna ta mina barn på resor utomlands.

Så snälla ni som vill vara mina vänner låt mig göra detta, detta är vad jag vill och vad jag känner att jag kan göra! Stå bakom mig, stå brevid mig men inte framför mig, sluta lägga ut fällben för mig.

 

 

Non c'è niente come te!

C bästa kompis Nathalie var på besök och busade!
Johanna És gudmor busar

Min vackra stora tjej!

É hittade pappas skor och tyckte att hon skulle gå in dom åt honom

Flickorna gör sig fina för Eurovision finalen. C sminkar É


Nu ligger å andra sidan É och sover och vi andra laddar med lite cola och Chips strax ska det grillas lite kyckling som sedan skall ätas till Eurovision Heja Georgien och Italien eller vilka hejar ni på? :)

Jag vill egentligen skriva ett välformulerat inlägg om vad som snurrar i mitt huvud just nu det är så mycket tankar och så mycket åsikter jag vill få ut. Jag har påbörjat ett flertal inlägg för att sedan spara de under utkast. Varför? Kan man då väldigt välbefogat fråga sig. Jag känner bara att mitt i allt när jag skriver så får jag mjölk upp i huvudet och det jag skrivit är inte så välformulerat som jag egentligen hade velat att det skulle vara. Håller ni ut ett tag till?

Går igenom någon slags typ för tidigt 40års kris gör jag dessutom kämpar något oerhört med mig själv, mina inre demoner, min vikt och mitt tänkande. Ingenting är egentligen logiskt längre och det känns som om jag borde börja pensionsspara redan nu? Erhmm a.

Ja att bli trebarnsmamma har satt sina spår på mig iallafall både fysiskt och psykiskt och jag har nog kommit in i en fas nu där jag har extremt mycket blandade känslor till allt. Barnen blir stora alldeles för fort, jag börjar bli gammal? Min kropp vill inte det jag vill? Hemmet städar fortfarande inte sig själv? För att plugga behöver man tydligen sömn?

Nu när jag hade muntliga sa dessutom min lärare som träffa mig för andra gången i mitt liv? till mig att jag måste dra ner tempot lite, att man inte behöver stressa igenom livet, att livet inte tar slut imorgon. Att man ibland måste ta det lugnt och försöka gå ner i varv. Och det är nog när någon främmande person säger så till mig som jag verkligen tar åt mig, syns det så tydligt hur jag är? Hur kan han veta så mycket om mig när det är andra gången han träffat mig?

Han sa att jag hade en enorm inre drivkraft men att jag måste fokusera på rätt saker, lägga min energi där den verkligen behövs. Och det är ju det min pappa sagt till mig hela mitt liv att folk alltid vill komma och sno min energi, att min energi är så stark att folk kommer till mig bara för att hämta energi för sitt eget väl. Många utav mina riktiga vänner har nämnt att jag har den energin att jag ger de kraft när de behöver den. Det är därför jag stängt in mig nu ett tag för att stänga av ett tag, jag måste se vilka som bara använder mig som en kraftkälla.

Nu vet jag inte ens själv vad jag svammlar om en väldigt rörigt inlägg som ni märker, allt bara snurrar just nu det blir liksom för mycket för mig ibland. Funderingar, tankar och åsikter allt krockar med varandra och ingenting blir nog faktiskt rätt just nu. Men jag är inte så orolig det löser sig nog till slutändå!

Alla de gånger som personer ljuger för en eller de gånger de sårar en och förstör för en. Så gör man egentligen fel, man reagerar egentligen fel även fast det kan vara lätt att vara efterklok så måste man fokusera på det som är bra med att själva incidentet händer. Hade de inte sårat en hade de inte ljugit för en hade man inte lärt sig, då hade man aldrig lärt sig någonting.

Så egentligen kanske man borde vara tacksam mot de människor som gång på gång testat ens tålamod och ens vänskap? Kanske borde man vända andra kinden till precis som bibeln säger?

Idag har vi ringt och bokat kyrkan inför dopet som kommer bli i Augusti i samma kyrka som flickorna är döpta i. Jag känner mig väldigt stressad dock då vi inte ens ägnat en tanke åt vilka gudföräldrar vi skall välja. Tanken var ju att han skulle få fyra som flickorna men efter mycket som hänt med båda deras gudföräldrar vet jag inte hur sugen jag är på det. Eller ens vilka människor som tar det seriöst?

När jag valde gudföräldrar till mina barn trodde jag att jag valde personer som brydde sig och som ville vara en en del utav deras liv. Men så blev det inte tyvärr. För mig är det något heligt att bli gudföräldrar, något speciellt både jag och Aleks ska bli gudföräldrar nu och det känns jätte spännande och vi är båda överens om att det är viktigt och ett stort ansvar. Det känns omöjligt just nu att försöka hitta fyra stycken gudföräldrar som tar detta seriöst, hur ska man hitta de? Hur vet man ens vilka de är?

Sen har vi bokat biljetter till Stockholm efter lite rabatt grejer och allt lyckades jag få ner priset till 700 kronor för hela familjen, konstigt det kändes att fylla i tre barn och att vi faktiskt är fem i familjen nu. Herregud vi är en stor familj nu! I helgen kommer några vänner hit med deras dotter och vi ska grilla och ha det trevligt :) Vi har iallafall haft en underbar helg vi har varit i Borås på Boråsdjurpark, varit i Ulricehamn och hälsat på min farmor och farfar och sen i söndags var vi uppe hos Aleks föräldrar en stund :)

Hörs imorgon :)

Nej nu har vi bestämt oss efter mycket velande och fram och tillbaka tänkt på vad han skall heta. Att bestämma namn är ingen lätt grej förstår inte varför folk påstår det. Hans namn ska följa honom hela hans liv. Papprerna till skatterverket är ifyllda och ligger i ett brev som ska skickas i det. Men han är vår lilla speciella lilla pojke, han är så fin och vacker så hans namnbetydelese kommer passa honom bra, Litet helgon.

Nej fyfasen vad uppdateringarna blir dåliga men har verkligen fullt upp just nu och skolan tar verkligen all tid i världen. Jag har nu gjort muntliga i två ämnen och fått betyg lyckades få VG vilket jag ändå är rätt nöjd med.. Iallafall medtanke på omständigheterna tror jag inte att jag hade kunnat lyckats bättre iallafall.

På en vecka har ju nu dessutom lyckats göra klart Företagskekonomi B kursen (150 gymnasiepoäng). Jag måste dock göra muntliga i det och företagsekonomi A men det är inte för ens den 16onde. Nu på måndag har jag dessutom muntliga i datorkunskap och Marknadsföring. Det blir väldigt spännande och jag är lite smått orolig faktiskt över hur det ska gå. Men vi får väl se. Datorkunskap tror jag iallafall att jag var får MVG i men vi får se man ska inte ropa hej ännu :)

Lillebror sover inte längre bra på nätterna utan vaknar 8-10 gånger varje natt vilket är riktigt jobbigt. É har dessutom fått nattskräck och vaknar flera gånger per natt och skriker i ren panik. Bara C som är duktig som vanligt haha :)  Lillebror har dessutom fått byta namn vi har ändrat oss, varför? Jag och Aleks älskar namnet Santino men det skär imig när jag vet att han kommer få blir kallad "Sonny" det känns så sunkigt. För det första gillar jag inte smeknamn överhuvudtaget men just att det blir ett sånt såkallat "y-namn" gillar jag inte alls.

Han har inget namn alls ännu och vi får helt enkelt börja om ifrån början igen. Känns väldigt roligt. Eller inte! Vi får se. Ska försöka bestämma oss i veckan eftersom vi måste beställa pass till barnen nu för om exakt två månader åker vi till Makedonien i två veckor och sen i September åker vi en vecka till Italien så namn behöver han ju verkligen ha nu :)

Har ni några fler förslag på namn som inte är för korta men där man slipper att han får konstiga och fula smeknamn?

Om några timmar är det dags för mig att göra muntligt prov i skolan gissa om jag är nervös! Fy till råga på allt så snöar det idag känns ju väldigt lovande! Jag hoppas verkligen att det ska gå bra då det är ett ämne som jag verkligen tycker om! Rättskunskap och jag tycker det är riktigt kul så hoppas på högsta betyg och inget annat. Nej nu blir det att plugga plugga! Hör av mig lite senare när jag vet hur det gått! Håll tummarna!

As sure as night is dark and day is light
I keep you on my mind both day and night
And happiness I've known proves that it's right
Because you're mine, I walk the line

Jag vet inte hur det gick till men idag kom Aleks hem med en Iphone 4 till mig. Efter att inte haft någon mobil på hur lång tid som helst och när jag hade en sist så gick det bara att ringa till den härliga Sony ericsson! Ja så nu ska man lära sig denna nya moderna saken också kommer la ta en evighet eller något...

Efter att ha träffat den ena pojk mamman efter den andra och sett dessa "mesiga" små pojkar och träffat en hel del killars mammor som varit så himla löjliga mot de fast de är över 20 år. Jag har fram tills denna veckan trot att det varit mammornas fel att killarna blivit så mesiga och att det är så himla synd om de när de är förkylda. Men nu denna veckan när vår lilla pojke blev förkyld fick jag se sanningen i vitögat.

Flickorna har också varit förkylda i denna åldern (2-3 veckor) men de har liksom bara "lidit igenom det" medans lillebror verkligen tycker synd om sig själv och det gör han verkligen. Han blir fruktansvärt arg över att vara täppt i näsan och frustrerad och ledsen. Det är verkligen synd om honom på riktigt. Flickorna har inte varit sånna här någon utav de och ja de är tre olika personer det är jag fullt medveten om men jag tycker det är komiskt att det är en sån markant skillnad mellan de när de är sjuka?

Det är skillnad och ni som förnekar det och säger att "barn är barn" osv ja visst självklart är det barn men hur kan det vara en sån markant skillnad mellan de? Mina flickor har ALDRIG gnällt eller varit jobbigare när de varit sjuka utan de är väldigt tuffa och tar sig bara igenom sjukdommen. Medans lillebror med en gång verkligen blir mer gnällig och tjurig.

Nu förstår jag plötsligt också varför vissa blir lite daltandes med sina söner och varför det är så "synd" om de när de är sjuka. Jag som hade lovat mig själv att inte bli en sån där löjlig kärring sitter helt plötsligt i samma båt som miljontals andra kivnnor och mammor? Jag har blivit en daltande pojkmamma!