Diskussionen blev rätt stor igår på Facebook när jag frågade frågan Existerar det fula barn? Alla hade sina åsikter och det var riktigt intressant att läsa! Så nu undrar jag lite vad ni läsare tycker. Existerar det fula barn?

Jag tror att våra barn kan lära oss mer ibland än vad vi kan lära de. Jag tror att ens barn egentligen är kunskapenskälla, allt som hänt det senaste har öppnat mina ögon och min själ på ett helt annat sätt än tidigare. Jag kan inte låta bli att tycka synd om mig själv som tidigare varit så trångsynt och dum, men jag antar att man alltid kommer se tillbaka på sig själv på det sättet.

Är det inte det vi alla vill? Är det inte det vi alla strävar efter, LYCKA? Vad är lycka? Vad innebär det egentligen? Jag tror att innebörden egentligen är den samma för alla bara att man behöver komma till insikt med det först själv. Vi kan ju klargöra en sak redan nu innan vi drar igång diskussionen, pengar är inte lycka.

Det spelar ingen roll vad ni säger, pengar är inte lycka jag har mött pengar på tre olika sätt ur tre olika perspektiv och jag står än fast vid att "Lyckan finns inte i pengar". Där emot underlättar det väldigt mycket i vardagen att ha pengar, men det går inte att köpa lycka för vad händer sen när du köpt det du vill ha?

För mig är lycka att känna sig tillfredställd inombords, att man är nöjd över det man har, med den man är, man mår bra innuti kroppen. Olyckliga människor är för mig människor som kan ha svårt att glädjas åt andra, ett behov utav att ständigt baktala andra, ett behov att ständigt bli bekräftad och bittra människor som inte kan gå vidare i livet utan på ett eller annat sätt bara fastnat och sitter fast där.

Man mår bättre när man faktiskt sett sina dåliga sidor, accepterat de och konfronterat de. Alla människor har dåliga sidor, så är det bara men de som kan se sina olater är några som jag beundrar. Förlåtelse är som jag tidigare nämnt något som man faktiskt måste göra för att kunna må bättre inombords. Jag tror inte att man någonsin kan bli 100% lycklig om man bär runt på en massa ilska och agg emot andra utan snarare tvärtom, man lägger bara fällben för sig själv.

De flesta stöter på problem i livet, att kunna hantera problemet och gå vidare är viktigt. Att dra ut på problemet, att förneka problemet eller bara lägga över det på någon annan gör inte så att det försvinner det hänger fortfarande kvar.

Lögner, när du ljuger för andra så ljuger du då också för dig själv. Du ljuger av en anledning, kanske för att inte göra någon annan ledsen eller sårad? Men sanningen måste förr eller senare komma fram, om inte ifrån dig så kanske ifrån någon annan? Hur kommer din lögn att ses då? Hur kommer du må fram tills dess att din lögn berättats?

Sann lycka är att känna sig själv, göra det som gynnar ditt välmående och de som kan göra att du kan utvecklas och gå framåt. För mig är något så söndertjatat som kunskap viktigt, jag vill veta allt, ju mer jag vet dessto bättre mår jag. Ju mer kunskap jag besitter dessto mer känner jag ett lugn och lycka inom mig. Jag pratar inte bara om kunskap som att läsa en bok, det kan vara så enkelt som en maträtt eller något annat enkelt.





Vad är lycka för dig?

Efter ett besök på skolan igår igen så tyckte även den andra läraren att jag har för brottom i livet och borde ta det lugnare. Jag borde inte ha så många bollar i luften utan försöka ta en sak i taget och acceptera att det är så. Tacksam för att de bryr sig kanske jag borde vara? Men jag är sån här, jag kan inte ändra på mig och jag tänker inte göra det heller.

Jag har varit mammaledig sedan 2006 i 5 år har jag gått här hemma och rotat och haft underbara tider men också stunder då man bara vill ställa sig och skalla en vägg! Jag orkar inte mer nu jag vill inte sitta här nästa år jag vill inte plugga nästa år när lilleman börjar på förskolan jag vill jobba! Jag vill ut i arbetslivet, jag vill bli något!

Jag blir än mer illamående utav er som står mig nära som kristerar mig bakom min rygg, jag gör detta för mig och min familj. Nej, jag blir inte utsliten, nej jag är inte trött, nej barnen lider inte utav detta! Jag har precis lika mycket energi som innan, jag har pluggar när barnen är på förskolan eller när de sover. När de är hemma så är det full fokus på de punkt slut!

Jag vill här ifrån jag vill inte bo i detta ghettot längre och ja ghetto är det. Jag trivs men jag vill inte att mina barn ska växa upp här. "Ja men du fick ju barn när du var ugn så du får ta en sak i sänder nu" och? Ska jag bara skrota mitt liv, mina drömmar, ska min barn få leva utan semestrar och utan en massa andra "lyxiga" ting för det? Nej de förtjänar det bästa punkt slut, fast jag fick de tidigt så bestämde jag mig redan när jag var 16 att detta ska bli bra jag ska fixa det!

För 1,5årsen kunde jag bara drömma om det liv vi lever just nu, vi har kommit långt på kort tid! Detta är vad jag vill, jag VET att jag BARA är 21 år men så ser inte jag på det jag ser på det som att C är 4,5 år, É 1,5 år och S 5 veckor. Jag orkar inte ens fokusera på min egen ålder längre och jag har slutat att bli förvånad och irriterad över folks kommentarer "21 år och tre barn".

Jag vet att jag inte kan leva det liv som en kvinna i 35 årsåldern hade kanske kunnat göra i min sits, hon har pluggat, jobbat, rest osv. Men jag ska iallafall försöka, och så länge ingen annan blir drabbad eller skadad vad spelar det för roll? Jag har tillbringat de senaste 5 åren med att tänka på vad alla andra gör, vad alla andra tycker och säger.

Jag orkar inte det längre detta är MITT liv jag bestämmer och detta är vad jag vill! Jag vill bli klar med skolan för att kunna jobba och få en chans på arbetsmarknaden. Jag vill få en chans till att få inspiration till vad jag vill göra med mitt liv! Jag vill få en chans att kunna spara undan pengar till ett hus, vårt hus! Jag vill få en chans att kunna ta mina barn på resor utomlands.

Så snälla ni som vill vara mina vänner låt mig göra detta, detta är vad jag vill och vad jag känner att jag kan göra! Stå bakom mig, stå brevid mig men inte framför mig, sluta lägga ut fällben för mig.

Jag vill egentligen skriva ett välformulerat inlägg om vad som snurrar i mitt huvud just nu det är så mycket tankar och så mycket åsikter jag vill få ut. Jag har påbörjat ett flertal inlägg för att sedan spara de under utkast. Varför? Kan man då väldigt välbefogat fråga sig. Jag känner bara att mitt i allt när jag skriver så får jag mjölk upp i huvudet och det jag skrivit är inte så välformulerat som jag egentligen hade velat att det skulle vara. Håller ni ut ett tag till?

Går igenom någon slags typ för tidigt 40års kris gör jag dessutom kämpar något oerhört med mig själv, mina inre demoner, min vikt och mitt tänkande. Ingenting är egentligen logiskt längre och det känns som om jag borde börja pensionsspara redan nu? Erhmm a.

Ja att bli trebarnsmamma har satt sina spår på mig iallafall både fysiskt och psykiskt och jag har nog kommit in i en fas nu där jag har extremt mycket blandade känslor till allt. Barnen blir stora alldeles för fort, jag börjar bli gammal? Min kropp vill inte det jag vill? Hemmet städar fortfarande inte sig själv? För att plugga behöver man tydligen sömn?

Nu när jag hade muntliga sa dessutom min lärare som träffa mig för andra gången i mitt liv? till mig att jag måste dra ner tempot lite, att man inte behöver stressa igenom livet, att livet inte tar slut imorgon. Att man ibland måste ta det lugnt och försöka gå ner i varv. Och det är nog när någon främmande person säger så till mig som jag verkligen tar åt mig, syns det så tydligt hur jag är? Hur kan han veta så mycket om mig när det är andra gången han träffat mig?

Han sa att jag hade en enorm inre drivkraft men att jag måste fokusera på rätt saker, lägga min energi där den verkligen behövs. Och det är ju det min pappa sagt till mig hela mitt liv att folk alltid vill komma och sno min energi, att min energi är så stark att folk kommer till mig bara för att hämta energi för sitt eget väl. Många utav mina riktiga vänner har nämnt att jag har den energin att jag ger de kraft när de behöver den. Det är därför jag stängt in mig nu ett tag för att stänga av ett tag, jag måste se vilka som bara använder mig som en kraftkälla.

Nu vet jag inte ens själv vad jag svammlar om en väldigt rörigt inlägg som ni märker, allt bara snurrar just nu det blir liksom för mycket för mig ibland. Funderingar, tankar och åsikter allt krockar med varandra och ingenting blir nog faktiskt rätt just nu. Men jag är inte så orolig det löser sig nog till slutändå!

Trött på vissa människor...

Mobbning är egentligen ett ämne som känns rätt tabu att ens diskutera eller nämna i en blogg eftersom att INGEN egentligen hittat någon lösning som får någon att må bra. Jag vet att barn är elaka och att mina barn förr eller senare kommer bli utsatta för mobbning frågan är då bara vad dom gör och hur dom handlar i den situationen och hur det påverkar dom.

Min inställning i min barnuppfostran har varit att uppfostra ett starkt, tryggt, snällt, kärleksfullt och säkert barn. C är nu 4,5 år och har ett enormt självförtroende hon kan allt fast hon inte ens har testat, hon vet allt och är bäst och sötast. Du kan helt enkelt inte trycka ner henne hur som helst och gör du det så orkar hon inte ens bry sig eller ta åt sig.

Ni vet hur det är i olika förskolegrupper och säg inte att ni inte har sett det för det går inte att undvika. Grupp indelningen börjar redan här.

Det finns dom barnen som är längst ner i kedjan, barnen som har samma kläder hela veckan, oborstat hår eller kanske tom söndriga kläder. Sedan kommer en mellan grupp och sedan en "högre" grupp. Och att detta stämmer? Jo det gör det och snälla förneka det inte för om ni tänker tillbaka så var det likadant när ni gick på förskolan.

Nu för att komma till saken våra barn har ALDRIG på sig mjukis byxor på dagis, hemskt, elakt och ytligt? Nej det tycker jag inte. Flickorna har oftast på sig jeans kjol med strumpbyxor något dom tycker är bekvämt, känner sig fina i och dessutom är praktiskt. Jag flätar deras hår varje morgon oavsett hur sjuk eller trött jag är.

Iallafall när dom kommer iväg till förskolan så känner dom sig fina, bekväma osv. Detta gör att C iallafall får ännu mer självförtroende och tycker själv att hon är super snygg. Imorse när dom skulle iväg medans jag flätade hennes hår så kom en kommentar jag väntat på men absolut inte varit förberedd på. "Mamma S säger att jag är ful".

Inom mig ville jag explodera, gå dit och nita ungjäveln, säga till C att kalla henne något dumt tillbaka, skälla ut det dumma barnet. Men jag hinner samla mig och försöker fokusera på att det faktiskt är en 5åring vi har att göra med och inte ett monster.

Jag frågar C hur hon kände om hon blev ledsen eller arg men C som vanligt orkar inte bry sig om andras dumma kommentarer. Och jag kände att det var skönt att hon nämnde det och att man fick berätta för henne att hon inte är ful vilket i sig resluterade i "mamma jag vet".

Men hon ville ha en lösning på sitt problem med den andra flickan, hon frågade vad hon skulle säga tillbaka eller göra när hon säger sånna dumma saker. Som en blixt från klar himmel så säger jag "Jasså?" C tittade väldigt fundersamt på mig och frågade varför hon skulle säga det.

Och då sa jag att det är nog det värsta du kan säga för S vill göra dig ledsen eller arg och det bästa du kan göra då är att säga "Jasså?" för då kommer S bli ännu mer frustrerad. Hur kan jag då veta detta? Jo för att jag en gång varit en hemsk mobbare själv och det fanns inget mer irriterande än ett barn som inte reagerade på när man sa elaka saker eller gjorde något.

Det hjälper inte att skrika elaka saker tillbaka, det hjälper inte att gråta eller visa att man blir arg. Det mest frustrerande man kan göra är att säga "Jasså?" och gå därifrån. Det som matar mobbaren är just tårarna och ilskan den mobbade personen släpper ifrån sig, då har jag vunnit.

Mobbning finns i alla åldrar att förneka det vore en lögn sen att vissa förskolefröknar blundar för detta problemet känns bara sjukt.

När jag sitter med mina skolarbeten så slår det mig faktiskt väldigt ofta att vad lite jag egentligen vet, vad mycket som jag inte lärt mig. Jag känner mig väldigt generad över mig själv som nästan alltid ansett mig själv som rätt påläst och allmänbildad men självklart med en ödmjuk inställning och med extrem nyfikenhet och strävan efter att lära mig mer.

Det kommer stunder i livet då man egentligen känner sig blottad, utelämnad och ensam. För många är det när det någon kanske berättar något personligt om dom för andra eller en hemlighet. Jag känner mig blottad och utelämnad när jag kommit på att haft fel eller lärt mig helt fel. Skamsen kanske också är ett bra ord för att förklara hur man känner sig.

Jag har alltid sagt att kunskap är viktigt, den riktiga lyckan finns i kunskap. Men är det så? Jag kan fortfarande inte låta bli och tro att det är det enda vettiga. Jag avundas alla äldre som gått igenom så mycket, som fått lära sig så mycket och besitter så mycket kunskap. Men samtidigt kan jag inte låta bli att avundas den yngre tonåren, vad naiv och okunnig man var. Helt oförberred för världen, det är något lockande med ungdomen.

För visst känns livet som en skola, visst känns det som om man ständigt har ett prov att klara och få ett betyg i. Man är sin egen elev och lärare, allt beror på en själv. Livet handlar om att samla på sig så mycket erfarenhet som möjligt, att ha minnen att minnas fina som hemska. Livet handlar om att leva, om att leva för stunden som aldrig kommer åter.

Som barn kan man allt, vet allt och vill allt. "Jag vet hur man åker skridskor" fast man inte ens stått på ett par skridskor, men det är ju just det hur kan jag då säga att jag INTE kan åka skridskor om du inte provat? Vart försvinner detta i vuxen ålder? Vad är det egentligen som stoppar dig att göra just det du vill, det tror att du kan?

Jag vet inte om jag fastnat i någon barnslig trotsålder som Pippi Långstrump och vägrar bliva stur. Men jag tror fortfarande att allt beror på hur mycket man själv vill och anstränger sig till att klara något. Jag vet inte hur många gånger sedan jag började plugga som folk sagt "jag förstår inte hur du orkar". Vill ni veta en hemlis? Det vet jag inte heller.

Men jag har en vilja utav stål, jag vill och jag ska klara det denna gången. Jag vill bli något, jag vill inte sitta här i Göteborg pilla mig i naveln och hoppas på att livet en dag blir bättre. Jag vill att mina barn om 10 år kan säga med stolthet "min mamma jobbar med". Att jag ska kunna ta dom till platser som deras klasskompisar också besökt.

Jag vill inte vara "den där Julia som fick barn när hon var 16 år och allt blev som det blev". Det är inte så det räcker inte för mig, det är inte tillräckligt för mina barn. Mina barn förtjänar allt och mycket mer en mamma som gett upp hoppet, gett upp sina egna drömmar bara för att hon fick barn lite tidigt.

Jag vet, jag vill och jag kan klara detta. Jag kan bli vad jag vill, jag vet att jag kan nå mitt mål och jag vill klara det! Sen tänker jag inte ljuga det är inte lätt alla gånger, jag är höggravid, har två små skit ungar som bråkar, bajsar och stökar ner och jag har en sambo som jobbar natt.

Men bortom det finns det så mycket mer, något som inte ett öga kan se. Det finns en familj, det finns kärlek och det finns en kraftkälla. För även om C är en trotsig 4 åring just nu så är hon så fruktansvärt underbar och en riktig kraftkälla för mig. Hennes kommentarer, skämt och hennes drömmar får mig att fortsätta vilja kämpa och bita ihop. Lilla É som tultar runt och lär sig nya ord varje dag och gör en massa bus, vilket litet solsken fyllt med styrka.

Titta runt omkring dig, vad har du, vem har du? Hämta din kraft, hämta ditt hopp och din led stjärna den finns där, ibland kan det bara vara svårt att se det..

Det slutar aldrig att förvåna mig hur mycket eller hur lite en människa egentligen tål, hur många gånger man orkar att resa sig upp emot motgångarna. Vad är det som gör en människa stark? Vad är det som ger en människa livslust? En lust och vilja att kämpa emot allt, att hålla siktet styrt mot sitt mål? Varför ger många upp innan dom ens börjat?

Jag vill gärna tro att alla människor vill kämpa, vill leva lika mycket och att alla liksom jag glömmer och går vidare. Man måste veta när det är dags att släppa taget om det förflutna, för annars äter det upp en till slut och du sitter där ensam. Man måste lära sig av det som hänt, kunna titta tillbaka ibland men utan att sitta fast i det men klarar alla människor det?

Hur olika skapta vi är egentligen, hur kan det vara så? Vissa säger att en jobbig uppväxt förstör allt, vissa sitter och skyller på sina föräldrar och deras uppfostran tills dom själva blir gamla. Varför inte bara acceptera det som varit och ja dina föräldrar kanske inte var så himla perfekta, men det finns alltid någon som har det värre. Släpp det och gå vidare om du själv vill leva annars så äter bara minnena upp dig, skapa nya fina minnen att minnas istället!

Jag lever nu, jag lever idag, imorgon men jag levde igår. Det som hände då kan du inte göra något åt, det har hänt, lär dig något utav det och omfamna kunskapen du kan behöva den senare till ett liknande tillfälle och då kanske det går som du vill istället tack vare kunskapen du fick när du misslyckades, tänk på det.

Styr siktet dit du vill, låt ingen annan styra, låt inte ett dåligt minne förstöra för kanske hundra nya underbara minnen. Titta framåt med gamla minnen som kunskap och som vägledning inte som salt i såren. Bara du kan hitta rätt åt dig själv, bara du kan få det precis som du vill ha det, först då blir det som du vill..

Jag börjar få panik på alla som fokuserar så jävla mycket på en siffra, att hänga upp sig på hur mycket som står på vågen. Jag har lyckats gå upp till 82 kg denna graviditeten. Visst låter det som en riktig jävla fläskpadda? Jag känner mig inte som en fläskpadda tvärtom känner mig smidigare nu än vad jag gjort tidigare graviditeter. Med É gick jag ju dock upp mer men det är ju en annan historia.

När jag nu diskuterar detta med folk så är reaktionen "men va? 82 kg så fet är du inte" nehe ska det vara en komplimang då eller? När jag sedan nämner för folk att min mål vikt efter graviditeten är runt 45 kg tycker folk att jag är dum i huvudet. Varför? Jag vet själv med mig att när jag väger runt den vikten så mår jag bra. Sen om det är plus/minus några kilon spelar ingen roll bara det är runt där för då mår jag bra och känner mig nöjd.

Är det inte det som räknas? Visst jag väger 82 kg nu som gravid men jag är faktiskt nöjd med det, jag orkar inte hänga upp mig på två siffror för det viktiga för mig är att jag mår bra denna graviditeten. Jag känner mig mycket rörligare trots foglosnsingen, jag känner mig inte lika tung, jag kommer fortfarande i vissa kläder, jag mår bra psykiskt, värdena ser bra ut och lillebror mår bra.

Kan det få vara det som räknas? Varför hakar folk upp sig på två siffror så himla mycket? Det viktiga är ju för fan inte vad som står på vågen utan att jag ska må bra. För mår jag bra kan jag vara en ännu bättre mamma åt mina barn och jag känner mig bara allmänt mycket lyckligare..

Om jag kommer av att gå ner nära 40 kg? Varför skulle jag inte klara det? Jag klarade av det efter Cs graviditet. Det kommer ta ett tag men det spelar ingen roll så länge jag bara kommer dit jag känner att "ja nu mår jag bra, nu är jag nöjd" sen om det är 45 eller 50 kg det tar vi då det märker vi på vägen.. Vem bryr sig? Jag vill bara kunna trivas!

Det pratas om en 1 års trots och det pratas om en 3 års trots men aldrig om en 4 års trots. Tidigare trodde jag 3års trotsen var det värsta som kunde hända men nu visar det sig att 4 års trotsen är tom en tapp värre. Dom är som ilskna små tonåringar som käftar emot och blir riktigt arga för ingenting. För att nästa sekund vara lugna som en filbunke.

4-åringen har ett extremt behov av att bli sedd och hörd. "Titta mamma vad jag kan" "jag är snabbast och bäst" "Jag kan allt". Det är en lättare ålder för man kan prata med barnet men samtidigt undrar jag precis som många andra föräldrar till fyråriga barn om mitt barn har dålig hörsel? Man säger till en, två och tre gånger utan något resultat. Dom gör det endast för att provocera och testa våra gränser.

Tydligen ska man egentligen vara glad för att dom beter sig så här hemma det betyder att dom känner sig trygga, att dom vet att vi kommer älska dom vad dom än gör och att dom litar på att vi ska sätta gränserna. És lilla 1år trots är som en barnlek ijämnfört med det här. Jag skulle inte ens kunna kalla det 1 års trots längre efter det man vet komma skall.

Nej fyråringen är en bossig liten uppkäfting miniatyr fjortis. Varför det inte pratas om den trots åldern mer? Det tycker jag är konstigt, för det är egentligen nu man behöver tips på hur man uppfostrar barnet. För hur lätt det än verkar ifrån en utomståendes perspektiv så kan jag säga att när man väl står där och 4åringen säger "du fattar ingenting" och smäller igen dörren till sitt rum så blir man både frustrerad, rädd och orolig.

Man undrar vad man gjort för fel, ska det alltid vara så här, mår mitt barn bra och vad man ska göra för att underlätta situationen? Nej varje trotsålder som kommer går inte ens att jämnföra med dom tidigare, det blir bara värre och värre för varje ålder.

Hittade en jätte bra sida där det fanns lite tips och lite mer förklaring hur 4åringen fungerar http://www.lekpaus.se/vardag_sidor.asp?sida=4ar jag brukar inte tro på sån här "struntprat" men ibland känns det faktiskt skönt att veta att man inte är ensam med en lite trotsig 4åring hemma. Även om man kanske inte behöver använda alla tips och alla tips inte funkar på ens barn så kanske några gör det iallafall eller en kombination.

För det är ju trots allt en själv som förälder som känner sitt barn bäst och vet vad barnet vill och hur den mår. Men just i trotsåldern tror jag att jag talar för alla föräldrar när jag säger så här man känner sig maktlös. Man vill bara göra allt rätt och uppfostra sitt barn rätt och att ens lilla barn ska må bra. Fast just när dom har sin trotsiga lilla period ska man ändå stanna upp och tänka att dom faktiskt mår bra annars hade dom inte trotsat en.

Man kan egentligen tala hur illa man vill om trotsåldern och det är verkligen en jobbig period men samtidigt ger det oss vuxna en chans att lära känna barnet ännu mer. Hur den är som person och vad den vill. Ja trotsåldern är förjävlig det kan man inte förneka. Men vad jag älskar min underbara lilla trotsiga 4åring.

Vem kan tro att denna lilla ängel kan bli jätte arg och sur?

Det finns ett ordspråk som lyder "Det viktigaste är inte vart du kommer ifrån utan vart du är påväg". Hur mycket jag än tycker att det stämmer så känns det ju som om att man inte kan komma undan med vad som helst, men det är ju det man egentligen gör. Varje gång du sårat någon så går du vidare i ditt liv precis som inget hänt men förhoppningsvis har du lärt dig att din handling faktiskt sårade en annan människa och att du inte kommer upprepa det.

Jag tror att folk kan förändras, jag kan se många exempel på det framförallt mig själv. Men frågan är hur mycket en människa kan förändras? För egentligen är det ju något som hänt en som påverkar en till att förändras, inte det att du vaknar upp en morgon och inser att det faktiskt måste ske en förändring. Utan du glider ju egentligen bara med i förändringen och låter det hända.

Jag vill verkligen tro att folk förändras, jag har gett många vänner en andra och en tredje chans att förbättra sig men när man blir sviken gång på gång är det svårt att se det ur "vänd den andra kinden till" synvinkeln. Jag blir rejält sårad första gången en vän sviker mig, andra gången blir det ännu värre och tredje gången orkar jag inte ens bry mig längre, jag har då blivit van vid att bli sviken av den individen.

Jag har svårt att se att folk faktiskt ser till andra medmänniskors bästa, hur mycket vi än påstår att vi gör det så gör vi det egentligen? För det du strävar efter är din lycka, inte någon annans eller hur? Ibland behöver man offra saker, ibland behöver man ge bort en liten bit av sig själv för att göra andra människor lyckliga och svälja den där stoltheten man bär runt på. Men hur mår man då egentligen? Mår man bra?

Det finns många egenskaper hos mig själv jag skulle vilja ändra på och jag tror att om jag tränar tillräckligt hårt och verkligen bara försöker så kan jag nog få några stycken att försvinna, men dom som faktiskt är en del av mig och inte bara är en del av den där "glidar förändringen" dom kan jag ju inte få bort, dom är ju en del av mig, en del av den jag är.

Så spelar det egentligen någon roll vart du är påväg? För vet du ens vart du är påväg? Jag har inte en aning om vart jag är påväg, även om jag önskar att jag visste så vet jag inte ens vart jag är påväg om en månad eller två. Vart jag varit har precis som jag sa tidigare satt för djupa spår för att dom ska kunna sköljas bort. Och visst har jag tagit mig uppåt, visst har jag tagit mig frammåt men är jag en bättre människa nu idag, än för 3-4 årsen?

För det jag gör nu påverkar ju min framtid, dit jag är påväg. Det jag gjorde för 3 årsen har påverkat hur mitt liv ser ut idag. Om jag inte hade gjort det hade mitt liv sett helt annorlunda ut idag. Hade det varit bra? Hade jag mått bra? Hade mitt barn mått bra? Det får jag aldrig reda på och jag vet inte om jag vill gräva i det mer än vad jag redan gjort.

Jag vill tro att människor förändras och det då till det bättre. Men för många exempel visar också motsatsen, att folk sviker ens förtroende gång på gång. Behandlar en som om man vore en idiot, trampar på en som om man inte ens betydde något. Men finns det en mall för hur människan är? Finns det någon slags guide för hur en människa ska reagera eller hur den fungerar?

Jag vill tro att varje människa vill alla väl och faktiskt ibland bara är korkade nog att såra andra människor omedvetet. Det är så jag vill att det ska vara i mitt rosa lilla fluffland. Men folk vill en illa, folk är så oerhört avundsjuka och den avundsjukan förvandlas till något väldigt läskigt inom den lilla människokroppen.

Men någonstans vägrar jag tappa hoppet på människligheten och jag tror på en förändring, jag ser det goda hos folk och vill glömma vart dom varit och följa med dom dit dom ska. Men vågar jag?

Varje kväll innan jag somnar så kan jag ligga vaken i sängen och vända och vrida på mig, då tankarna vägrar lämna mitt huvud. När jag här om dagen plötsligt började tänka på något som jag faktiskt naivt nog aldrig tänkt på tidigare. Lika mycket som jag är en förälder till mina barn är jag också en lärare, livets viktigaste lärare.

Vad händer om jag inte besitter den kunskap som krävs för att vara lärare? För vad vet egentligen jag, mer än andra? Hur kommer det att gå för mina barn i skolan, kommer jag klara av att hjälpa dom med alla läxor och vara en hjälpande hand eller kommer jag bara stå där som ett dumt fån?

Vad har jag lärt mig i mitt liv som jag tycker är viktigt att mina barn känner till? Kommer mina barn ge mig en chans att få vara den lärare dom behöver eller kommer dom skratta åt mig och kalla mig gammalmodig? Jag tycker själv just nu att jag lärt mig hyffsat mycket om livet, jag kommer klara av att hjälpa dom igenom deras skolgång.

Men ändå så är jag på något sätt fortfarande en nybörjare som själv fortfarande lär mig, jag lär mig nya saker om mig själv och min omgivning. Men slutar man någonsin att lära sig? Föräldraskap är nog ett utav det svåraste jag varit med om i hela mitt liv.

Dessto äldre barnen blir dessto mer inser man att hur mycket jag än försöker vara en bra mamma, en bra förälder och en bra lärare så ifrågasätter man alltid sig själv, gjorde jag rätt nu? Man ger sig själv skuldkänslor för små saker och undrar om barnet kommer få bestående men för resten av sitt liv.

Man inser också hur mycket miljön påverkar barnet och hur mycket omgivningen faktiskt påverkar det lilla barnet jag fick på sjukhuset. Plötsligt är dom stora och man får mindre och mindre att säga till om, ens lilla gulliga bebis har förvandlats till en trotsig miniatyr tonåring som provocerar en till det yttersta ibland bara för att undersöka om man faktiskt fortfarande bryr sig eller inte.

Man gör sitt bästa för att lära sitt barn rätt och fel. Att alla människor har samma värde, att bara man vill så kan man lyckas, att respektera andra människor, att vara en bra vän och en bra medmänniska.  Det är bara några saker som ligger på listan just nu känns det som.

Varje ålder har sin utmaning, varje ålder spelar stor roll och varje trots är något att lära sig utav. Men som en förvirrad förälder undrar man alltid, gjorde jag rätt nu? När andra berömer ens barn, man får komplimanger för sin uppfostran plötsligt blir ens ego matat mer än någonsin och stoltheten inom en är faktiskt obeskrivlig.

För en stund andas man ut och tänker "Jag har lyckats... hitils iallafall!" för bara några dagar efter det börjar en ny prövning och en ny utmaning. Att vara förälder är en hel vetenskap i sig egentligen, inte undra på att det skrivits så många böcker om det. Men funkar böckerna, måste man ha böckerna? Är alla barn likadana? Vart försvann det vanliga sundaförnuftet?


Vad tycker ni är det svåraste med att vara förälder?

Sverige är verkligen ett sånt land där man aboslut inte får säga vad man tjänar, man får inte säga vad man ska köpa eller vad något kostar för då svider det ordentligt i andras ögon. Eller om man lyckats med något som tex lyckats ta examen i en svår utbildning, slutat röka eller blir gravid. Då sticker det i folks ögon. Folk blir så avundsjuka så att det vrider sig i magen på dom.

Hur svårt är det att vara lycklig för en annan människa välgång och lycka egentligen? Hur svårt är det att glädjas med denna personen?

Man ska egentligen ha det jätte förjävligt så att alla andra som man möter tycker synd om en. För då mår dom bra och då tycker dom synd om en och lyfter upp sig själva. Nästan lite som på en förskole nivå "Jag har jobb och en bra lön det har inte du nänänänä". Att vuxna människor inte kan glädjas för andra är för mig väldigt löjligt och visar hur egoistiska vi människor faktiskt är.

Vill du att andra människor ska vara glada för din skull och kunna glädjas tillsammans med dig åt dina framgångar?

Har suttit och kikat runt lite på julklappstips och vad andra föräldrar tänkt köpa till sina barn. Tydligen så är det många som köper både laptops, spelkonsoler, tv och dator spel till 3-4 åringar och detta faktiskt är dom vanligaste presenterna till denna åldersgruppen. Jag har väldigt svårt att förstå det. Men sen kanske det också är för att min dotter som är 4-år inte visat något intresse för det alls och vi varken har råd eller lust att köpa en laptop eller en spelkonsol till henne.

För mig kändes det lite som ett slag emot magen, ska 3-åringar sitta vid datorn nu? Hon sitter ju så fint och pusslar, målar, räknar och leker med sina dockor. MÅSTE hon spela på datorn för att inte hamna utanför på förskolan och skolan? Är det så att barnen idag faktiskt måste lära sig att hantera en dator så snabbt som möjligt? Är jag en stenåldersmamma? Är min dotter den enda 4-åringen som inte vill sitta vid en dator eller framför TV:n och spela?