Idag var jag hos Barnmorskan lillebror växer så det knakar och sf måttet är högt hans hjärtslag är på 155 i minuten. Alla mina värden ser bra ut och allt verkar flyta på bra, idag fick jag det jag egentligen väntat på hela denna graviditeten, igångsättningstid.

Men nu när jag väl har den, om två veckor så tvivlar jag på om det verkligen är vad jag vill. För jag vet ju vad som väntar, med Cs förlossning 2006 fick jag värkstimulerande dropp och det var ett utav det värsta jag någonsin varit med om i hela mitt liv. Förlossningen tog två dagar och jag hade ont hela tiden och ville bara dö i princip.

És förlossning gick på mindre än 6 timmar, den började med vattenavgång och var helt perfekt. Precis så en förlossning ska vara. Jag hade bara lustgas den förlossningen och hade denna gången tänkt att föda helt utan någonting alls, men om det blir igångsättning kommer detta bli omöjligt tror jag.

Man kan självklart aldrig ens tro att förlossningen ska bli underbar osv. Men jag hade verkligen hoppats att denna gången ska bli just det för det är sista gången jag går igenom detta fantastiska och jag vet inte om jag vill ha en mardröms förlossning bara för att jag inte orkar ha ont i kanske 2 veckor extra..

Sen vet jag att jag kommer tänka "Undra vilket datum han hade kommit om han själv fått bestämma" och jag vill verkligen inte tänka så. Detta är ett så svårt val egentligen.. Jag vet inte vad jag vill.. Men jag har ju ändå två veckor på mig att bestämma mig hur jag vill göra. Vad hade ni gjort?

Som barn kan man allt, vet allt och vill allt. "Jag vet hur man åker skridskor" fast man inte ens stått på ett par skridskor, men det är ju just det hur kan jag då säga att jag INTE kan åka skridskor om du inte provat? Vart försvinner detta i vuxen ålder? Vad är det egentligen som stoppar dig att göra just det du vill, det tror att du kan?

Jag vet inte om jag fastnat i någon barnslig trotsålder som Pippi Långstrump och vägrar bliva stur. Men jag tror fortfarande att allt beror på hur mycket man själv vill och anstränger sig till att klara något. Jag vet inte hur många gånger sedan jag började plugga som folk sagt "jag förstår inte hur du orkar". Vill ni veta en hemlis? Det vet jag inte heller.

Men jag har en vilja utav stål, jag vill och jag ska klara det denna gången. Jag vill bli något, jag vill inte sitta här i Göteborg pilla mig i naveln och hoppas på att livet en dag blir bättre. Jag vill att mina barn om 10 år kan säga med stolthet "min mamma jobbar med". Att jag ska kunna ta dom till platser som deras klasskompisar också besökt.

Jag vill inte vara "den där Julia som fick barn när hon var 16 år och allt blev som det blev". Det är inte så det räcker inte för mig, det är inte tillräckligt för mina barn. Mina barn förtjänar allt och mycket mer en mamma som gett upp hoppet, gett upp sina egna drömmar bara för att hon fick barn lite tidigt.

Jag vet, jag vill och jag kan klara detta. Jag kan bli vad jag vill, jag vet att jag kan nå mitt mål och jag vill klara det! Sen tänker jag inte ljuga det är inte lätt alla gånger, jag är höggravid, har två små skit ungar som bråkar, bajsar och stökar ner och jag har en sambo som jobbar natt.

Men bortom det finns det så mycket mer, något som inte ett öga kan se. Det finns en familj, det finns kärlek och det finns en kraftkälla. För även om C är en trotsig 4 åring just nu så är hon så fruktansvärt underbar och en riktig kraftkälla för mig. Hennes kommentarer, skämt och hennes drömmar får mig att fortsätta vilja kämpa och bita ihop. Lilla É som tultar runt och lär sig nya ord varje dag och gör en massa bus, vilket litet solsken fyllt med styrka.

Titta runt omkring dig, vad har du, vem har du? Hämta din kraft, hämta ditt hopp och din led stjärna den finns där, ibland kan det bara vara svårt att se det..

C och jag bakar bullar

Det slutar aldrig att förvåna mig hur mycket eller hur lite en människa egentligen tål, hur många gånger man orkar att resa sig upp emot motgångarna. Vad är det som gör en människa stark? Vad är det som ger en människa livslust? En lust och vilja att kämpa emot allt, att hålla siktet styrt mot sitt mål? Varför ger många upp innan dom ens börjat?

Jag vill gärna tro att alla människor vill kämpa, vill leva lika mycket och att alla liksom jag glömmer och går vidare. Man måste veta när det är dags att släppa taget om det förflutna, för annars äter det upp en till slut och du sitter där ensam. Man måste lära sig av det som hänt, kunna titta tillbaka ibland men utan att sitta fast i det men klarar alla människor det?

Hur olika skapta vi är egentligen, hur kan det vara så? Vissa säger att en jobbig uppväxt förstör allt, vissa sitter och skyller på sina föräldrar och deras uppfostran tills dom själva blir gamla. Varför inte bara acceptera det som varit och ja dina föräldrar kanske inte var så himla perfekta, men det finns alltid någon som har det värre. Släpp det och gå vidare om du själv vill leva annars så äter bara minnena upp dig, skapa nya fina minnen att minnas istället!

Jag lever nu, jag lever idag, imorgon men jag levde igår. Det som hände då kan du inte göra något åt, det har hänt, lär dig något utav det och omfamna kunskapen du kan behöva den senare till ett liknande tillfälle och då kanske det går som du vill istället tack vare kunskapen du fick när du misslyckades, tänk på det.

Styr siktet dit du vill, låt ingen annan styra, låt inte ett dåligt minne förstöra för kanske hundra nya underbara minnen. Titta framåt med gamla minnen som kunskap och som vägledning inte som salt i såren. Bara du kan hitta rätt åt dig själv, bara du kan få det precis som du vill ha det, först då blir det som du vill..

Nu har äntligen flickorna fått plats på förskolan. Trots att jag skickade in ansökan redan 2 Augusti men dom får iallafall börja 21 Mars! Ohh vad glad jag är och C är jätte glad också! Så om en månad börjar flickorna på förskolan. Dock blir det ju inte många timmar om dagen utan bara så jag hinner göra klart skolarbetena och plugga, C ser verkligen fram emot att börja på förskolan, nu hoppas jag bara att lillebror stannar i magen tills han är beräknad så jag slipper ta med mig honom på inskolningen för det kommer nog inte ens hända.

Flickorna fick börja på två olika avdelningar vilket jag tycker är jätte skönt och jätte bra för C skull så hon får vara ifrån lillasyster lite och kunna konsentrera sig på att leka och skaffa kompisar än att ta hand om och kolla efter lillasyster. Hon är en väldigt överbeskyddande storasyster, väldigt gulligt faktiskt!

Förskolan ligger precis vid oss så det blir en perfekt promenad eller om man är lat så är det en hållplats med bussen perfekt! Inte någon förskola vi sökt till men detta blir nog ännu bättre tror jag! Jag är verkligen jätte glad!

Med en förkyld och trött mamma blev det inte så avancerad mat idag.. Torsk i folie med potatis mos och tomat. Men det är ju flickornas nya favorit så det går ju hem iallafall!

Enligt BM och Familjelivs uträknare så ska jag ha blivit gravid runt den 11 Juli, vilket stämmer. Fotbolls VM finalen haha. Nu sitter pappa Aleks och håller tummarna stenhårt för att han ska bli ett fotbollsproffs..

Nätten har varit hemsk har inte kunnat sova speciellt mycket alls. É är jätte förkyld och vaknade från och till och har hostat hela natten stackaren. Sen kände jag att förvärkarna blev jobbigare igår men sen på kvällen gick det över till "vanliga" värkar dock med oregelbundenhet. Ohh vad jag inte saknat den känslan och vad det bara drar och allting är jobbigt..

Försökte sedan lägga mig och kolla på lite 2½ man men det gick knappt att hålla fokus eftersom aleks jobbade natt så ville jag inte ringa honom förens det verkligen började bli tätt emellan. Så blev det äntligen typ 10 min emellan jag smsade Aleks och skrev det och försökte klocka så gott det gick. Sen avtog det bara mitt ifrån ingenstans, bara försvann. Precis som när jag var gravid med C.

Det om något är fruktansvärt frustrerande. Så jag gick och la mig men det gick knappt att sova och innan jag ens hann börja sova så vaknade lilla É och det var dags att börja dagen. Sitter halv död i soffan, med en sjuk liten tjej och dessa underbar oregelbundna värkar. Ska försöka göra klart ett arbete i Företags ekonomi B också om bokföring. Hoppas verkligen att värkarna ska försvinna helt, vill inte att han kommer riktigt ännu känns väldigt tidigt.

Roligt inlägg detta blev.. Nu ska jag försöka underhålla lilla fröken och sen ta en dusch och äta lite frukost.. Hör av mig senare om det händer något mer idag!

Nya köksbordet.. Bry er inte om dom hemska tapeterna i bakgrunden det ska ändras inom en snar framtid..

Lillebror växer så det står härliga till SF måttet låg på hela 33 cm och kurvan pekar uppåt, Lillebrors hjärtslag var 140 i minuten. Har dom senaste dagarna haft en förändring på mina sammandragningar och förvärkar. Jag vet att dom blir värre för varje barn, med C kände jag dom inte alls, med É lite granna nu har jag kännt av dom sedan början utav graviditeten men dom senaste dagarna har dom liksom ändra karaktär och gör ut i helvete ont.

Dom "vanliga" sammandraningarna ska ju bara göra magen sten hård och liksom mer eller mindre kännas lite obehagliga men det ska inte göra ont. Dom jag haft har jag knappt kunnat göra något utan hela kroppen stelnar liksom till och man får verkligen anda sig igenom dom. Dom kan komma mitt i natten, när jag kollar på film, duschar eller när som helst helt utan förvarning.

Så imorgon bär det av till sjukhuset för att kolla upp dom och se så att lillebror mår bra och hoppas att han inte vill titta ut riktigt än.. Hade ju varit skönt om han kom lite tidigare än beräknat men inte nu. Men om så skulle vara fallet kan man ju tydligen få sprutor, tabletter eller dropp för att få allt att stanna?

Barnmorskan ber en att ta det lugnare men det känns ju omöjligt. Jag kan knappt gå utanför lägenheten pga den jävla foglossningen, vad ska jag göra? Ligga i sängen och ruttna tills han kommer ut? Hur ska det funka? Nej det är omöjligt. Jag hoppas bara att han stannar i minst 3-4 veckor till sen efter det får han komma när han vill men inte nu.. Nej nu är det alldeles för tidigt.

Idag vet jag inte hur jag lyckats och fråga mig egentligen inte för det är bara sånt här som händer när man är gravid. Man får typ en raket i röven och ska göra hundra femtio saker som man inte brukar göra.

Detta har jag hunnit med hitils idag:
- Börja och gjort klart arbetet i Organisation och ledarskap som ska vara inne i veckan
- Städat hela köket dvs skurat ut hela ugnen, spisen, köksluckor,micron osv.
- Bäddat rent i alla sängar
- Tvättat
- Hängt upp tvätt
- Vikt tvätt
- Bytt tre bajs blöjor
- Badat lilla É
- Ätit och fixat frukost
- Kollat på film en liten stund med flickorna
- Fixat och ätit lunch

Tilläggas ska det väl även göra att flickorna inte vaknade för ens 10 imorse och inte jag heller för den delen. Så jag känner mig typ hypereffektiv eftersom jag alldeles nyss stannade upp och kom på hur fasen jag orkar vara så effektiv men fortsatte i mitt skrubbande då jag inte kom på någon orsak.

Resten utav dagen? Jo då känner jag att det är lika bra att hålla uppe tempot och göra klart allt. Hade jag haft alla mina skolböcker hemma (väntar på att dom ska komma med posten) hade jag väl varit klar med alla arbeten för denna veckan. Men nu blir det att fortsätta städandet och rensandet och vara en super morsa, älskar sånna här dagar. Varför kan man inte ha det så här varje dag?

Vad som ska göras mer idag:
- Hjälpa C att sortera ut söndriga leksaker
- Städa És rum
- Hänga mera tvätt
- Tvätta mera tvätt
- Laga kvällsmat
- Damsuga hela lägenheten
- Putsa alla fönster och speglar
- Spela memory med C
- Moppa alla golven

Om jag kommer hinna med allt vet jag inte. Men det är iallafall ett mål. Är man bara sur, envis och gravid verkar man ju klara allt. Rekomenderar förrästen inte gravida att städa ugnen det var nästan omöjligt! Magen var ju inte alls kraftigt ivägen eller så haha!

Jag börjar få panik på alla som fokuserar så jävla mycket på en siffra, att hänga upp sig på hur mycket som står på vågen. Jag har lyckats gå upp till 82 kg denna graviditeten. Visst låter det som en riktig jävla fläskpadda? Jag känner mig inte som en fläskpadda tvärtom känner mig smidigare nu än vad jag gjort tidigare graviditeter. Med É gick jag ju dock upp mer men det är ju en annan historia.

När jag nu diskuterar detta med folk så är reaktionen "men va? 82 kg så fet är du inte" nehe ska det vara en komplimang då eller? När jag sedan nämner för folk att min mål vikt efter graviditeten är runt 45 kg tycker folk att jag är dum i huvudet. Varför? Jag vet själv med mig att när jag väger runt den vikten så mår jag bra. Sen om det är plus/minus några kilon spelar ingen roll bara det är runt där för då mår jag bra och känner mig nöjd.

Är det inte det som räknas? Visst jag väger 82 kg nu som gravid men jag är faktiskt nöjd med det, jag orkar inte hänga upp mig på två siffror för det viktiga för mig är att jag mår bra denna graviditeten. Jag känner mig mycket rörligare trots foglosnsingen, jag känner mig inte lika tung, jag kommer fortfarande i vissa kläder, jag mår bra psykiskt, värdena ser bra ut och lillebror mår bra.

Kan det få vara det som räknas? Varför hakar folk upp sig på två siffror så himla mycket? Det viktiga är ju för fan inte vad som står på vågen utan att jag ska må bra. För mår jag bra kan jag vara en ännu bättre mamma åt mina barn och jag känner mig bara allmänt mycket lyckligare..

Om jag kommer av att gå ner nära 40 kg? Varför skulle jag inte klara det? Jag klarade av det efter Cs graviditet. Det kommer ta ett tag men det spelar ingen roll så länge jag bara kommer dit jag känner att "ja nu mår jag bra, nu är jag nöjd" sen om det är 45 eller 50 kg det tar vi då det märker vi på vägen.. Vem bryr sig? Jag vill bara kunna trivas!

Vår son, flickornas lilla lillebror. Älskade lilla du.. Så fantastiskt fin..

Just nu är jag indränkt i böcker och uppgifter har en massa inlämingar nu känns det som och eftersom distanskurser har både sina för och nackdelar så är det lite ont om tid just nu. Flickorna har fortfarande inte fått någon dagisplats och dom har inte den blekaste aning om när det kan hända heller.

Denna veckan ska Marknadsföring och Datorkunskap arbeten in. Nästa vecka ska Företagsekonomi B, Rättskunskap och organisation och ledarskap in. Snacka om smäll mot ansiktet.. Fick schemat idag på Mailen så det var ju bara att hugga tag och börja. Och givetvis blev detta en kväll som C vägrade lägga sig i tid, Aleks la sig tidigt för han är trött efter några veckors slit på nattjobbet.

Men nu är jag iallafall klar med Marknadsföring och datorkunskap. Hoppas jag hinner klart resten utav skiten innan helgen så jag har det borta, jag hatar att ha saker väntandes i sista minuten på en. Imorogn kommer en kompis hit också och sen på Torsdag ska vi på 3d/4d ultraljud ska bli så fruktansvärt spännande!! Att få se lilla lillebrors ansikte.. Hoppas verkligen på det.. Någon läsare som gjort det? Var det värt pengarna? Var det en härlig upplevelse? :)


Bild lånad ifrån google..