Jerome - Gillar jag men aleks är skeptisk
Isidor - Tycker det är lite svårt namn
Simeon - Ett fräckt namn ska smälta det lite bara men gillar det!
Milan - Heter mitt och aleks favorit fotbollslag
Raphael - Känns för vanligt
Denis - För vanligt
Dimitri - Finns faktiskt redan med som förslag :D
Dorian - Gillar inte Aleks
Adrian - Heter en kompis son

Hoppas jag inte låter allt för kritisk :) Fortsätt JÄTTE att gärna ge förslag!! :)

Lillebror har inte fått något namn ännu så kom gärna med förslag då vi verkligen inte har en susning om vad vår lilla prins ska heta. :)

Den 13 April kl 15.36 föddes lillebror med en vikt på 4200 gram och en längd på 52 cm. Det blev en väldigt snabb förlossning så berättar lite mer senare vi kom hem ifrån BB idag och alla mår jätte bra. Imorgon ska flickorna få träffa sin lilla lillebror för första gången. Nu ska det skruvas ihop lite skötbord och annat hör av mig lite senare.

Nu åker vi upp till sjukhuset alldeles strax ska försöka få i mig lite frukost även om det pirrar så mycket i magen att jag knappt kan stå, känslan är på något sätt overklig eftersom jag aldrig upplevt en planerad igångsättning så känns detta overkligt. Idag får vi vår bebis!

Jag kommer nog inte kunna uppdatera er för ens till helgen eftersom vi lär få stanna ett par dagar på BB pga anledningen till att jag sätts igång och min foglossning. Så så länge får ni gärna roa er med att gissa vikt, längd och vilken tid han föds.

C vägde 3850 gram och var 52 cm lång É vägde 4575 gram och var 55 cm lång, igångsättningen sker som sagt vid 08.00. Själv gissar jag på 4185 gram och 53 cm kl.15.35 :)

Tack så mycket för alla lycko önskningar det betyder mycket :)

Tisdagen den 3 Augusti 2010 fick jag och Aleks oss en stor chock när vi fick reda på att vi väntade smått igen. Första veckan var totalt kaos i huvudet, vi tre barn, nu? Jag skulle ju börja plugga, Aleks skulle jobba och flickorna var ju fortfarande så små framförallt lilla É som inte ens hade hunnit fylla 1 år än.

Men vi hade inte ens en diskussion hur vida vi skulle behålla eller inte, Aleks var mer eller mindre överlycklig medans det var jag som var butter och lite små tjurig över det hela men vande mig sedan vid tanken. Man blev tagen på sängen helt enkelt. Första tiden var ett rent helvete jag hade fruktansvärt ont i magen och låg i sängen och gick inte ut för jag hade så ont, jag var nästan övertygad om att jag skulle få missfall.

I vecka 12 fick vi komma på ultraljud och för första gången se honom, vår lilla bebis, vår lille lille buse. Det blev då mer verkligt både för mig och Aleks vi slutade röka bägge två och allt bara rullade på. Graviditeten gick oerhört fort och man hann knappt tänka på att man ens var gravid det var födelsedagar, dop osv.

Sen kom det stora Rutin ultraljudet, vi hittade ingen barnvakt till flickorna så jag fick skutta iväg till Östrasjukhuset själv en aning upprörd. Jag har varit mycket känsligare denna graviditeten till skillnad från dom andra mer lätt att falla i gråt osv. När jag kom in i salen så var det en jätte trevlig barnmorska där och som pratade igenom hela ultraljudet med mig innan även fast det var tredje barnet.



Sen så var han bara där uppe på tvskärmen alldeles perfekt, alldeles frisk och fin. Han vinkade åt mig och rörde runt på sig som om han hade all plats i världen där inne. Jag som hade oroat mig så mycket för att något skulle vara fel, där låg ett friskt litet barn. Sen frågade hon mig om jag hade velat veta könet och jag kunde inte tacka nej när hon ändå frågade dessutom var det här sista barnet för oss och könet spelade inte någon större roll egentligen.

Hon visade hans privata delar och lät mig gissa och det var ju inte direkt så svårt det var väldigt tydligt att det var en pojke. Och då på något sätt brast det för mig, jag kunde verkligen inte hålla mig längre utan jag började lipa, ja jag Julia av alla människor på jorden började lipa. Det blev på något sätt överväldigande allting jag hade nästan räknat med att de skulle säga att barnet var sjukt eller något och så går man där ifrån svävandes på rosa moln.



Och nej jag tänker inte förneka att jag faktiskt blev oerhört glad över att det var en pojke! Det är klart att det inte hade spelat någon roll om det var en flicka till men det känns så oerhört kul att få ha två flickor och en pojke. Sen att folk inte vill tro på oss eller tyckte att vi inbillade oss en massa orkade vi faktiskt inte bry oss så mycket om. "Jaha men tänk om dom såg fel då?" jaha och? Vad spelar det för roll det kommer ju ut ett friskt barn iallafall det som är det viktigaste.

Jag började släppa oron efter ultraljudet och försökte verkligen att omfamna denna graviditeten som jag inte kunnat dom två tidigare gångerna, jag har varit helt säker på att något skall gå fel och hur mycket jag än försökt även denna gången så har det inte gått. Jag är fortfarande säker på att något kan gå fel även om han kommer ut imorgon så inbillar jag mig i mitt dumma huvud att något kan gå fel.



Men jag har försökt köpa saker i tron om att det skall hjälpa mig att övervinna rädslan men nej. Vad gjorde jag denna gången som jag gjort de andra gångerna med? Jo jag slängde ner alla kläder, allt vi köpt i en flyttkartong in i vårat extra rum så jag slapp se det. Barnvagnen och hans säng fick stå i rummet vi för tillfället inte använder.

Men sen släppte det jag måste kunna njuta lite, allt har ju ändå varit mycket lättare denna graviditeten trots att jag varit hemma med båda barnen och pluggat samtidigt. Jag kan knappt än idag förstå hur jag orkat när jag tänker på hur trött jag är varje dag när dom är på förskolan. Men det kanske är nu på slutet som man verkligen blir som tröttast.



Imorgon är det dags, imorgon så tar denna graviditeten slut som också är den sista graviditeten för oss. Detta blir våran sista lilla knodd, känns på något sätt sorgligt men ändå skönt på samma gång. Tre fantastiska barn räcker gott och väl, det är alldeles perfekt för oss!  En sladdis? Nej det blir det inte jag vill koncentrera mig på mitt egna liv och mina tonåringars liv jag vill inte ha en bebis att ta hand om när jag ska behöva tackla tonårshumör och tonårsproblem.

Det har varit en väldigt snabb och omtumlande resa men nu är den äntligen slut och gud vad vi längtat efter lilla lillebror! Imorgon är han här oss, vårat älskade barn, våran älskade son, vår älskade lilla lillebror!

Idag har vi spenderat en tid på sjukhuset som nästan blivit rutin nu haha. Vi fick träffa våran läkare och samma sköterskor som vanligt så det kändes väldigt skönt. Blev undersökt lite snabbt och så frågade han lite frågor osv. Jag är fortfarande öppen 3-4cm vilket känns lite surt efter en veckas plåga med jobbiga sammandragninar och pinnvärkar.

Han trodde att igångsättningen skulle gå bra då dom tidigare kommit snabbt och bra och lilla És förlossning kom igång efter vattenavgång så han tyckte iallafall att oddsen såg bra ut för att det kommer gå fort och smidigt. Jag måste ändå erkänna att jag är nervös, rädd och en aning omtumlad. Jag tackade ju nej till en igångsättning för jag ville att han skulle komma ut själv, att han skulle få bestämma.

Men han vill inte, han vill inte komma ut själv och här i Göteborg tar det ett ganska bra tag innan dom sätter igång en utan att det finns några skäl till det. Nu har jag ju gett honom en vecka extra att komma ut på egen hand men jag känner verkligen att det inte går längre det gör för ont i mina revben och mina njurar. Fast detta var ju inte vad jag tänkt mig alls, inte som jag ville att det skulle bli men nu tar vi tjuren i hornen och gör det!

Onsdagen den 13 April klockan 08.00 är det dags att sätta igångförlossningen om det går lika fort som med És förlossning så kommer vi ha en bebis redan innan eftermiddagen. Men om det blir Cs förlossning i repris har vi inte en bebis förens på fredag. Men vi får se jag har ställt mig in på en lång och utdragen förlossning och blir glatt överraskad om det händer annat!

Nu ska vi tvätta det sista och göra iordning för att våra älskade lilla son ska komma. Tur att jag fick storstädat i helgen!

Idag är det 10 dagar kvar tills lillebror är beräknad. 10 dagar kvar utav väntan kommer jag gå över tiden? Jag tror att lillebror är punktlig och kommer precis runt beräknat födelsedatum bara för att han är just lillebror. Visst låter det löjligt? Men man känner faktiskt sitt barn i magen bättre än vad man tror och det blir faktiskt ännu mer för varje graviditet. Man lär sig hur barnet funkar, hur den är som person, om den är lugn eller aktiv spelar stor roll för personligheten och hur den kommer vara när den kommer ut.

Just nu försöker jag bara vila och vila så att jag har all ork och kraft jag behöver till förlossningen. Jag har storstädat här hemma, frusit ner en massa mat till barnen, tvättat alla kläder, bäddat rent i alla sängar, dammat osv. Känns skönare att komma hem till ett rent hem sen även om Aleks lovat mig att åka hem och plocka undan om det skulle vara stökigt så känns det skönt att ha gjort det rent ifrån grunden iallafall.

Idag är lillebror väldigt lugn och har inte gjort så mycket väsen av sig. Förvärkarna gör sig påminda och är väldigt onödiga och jobbiga känns det som. Det är faktiskt kul att flera tycks glädjas åt oss denna gången att vi är gravida och att fler bryr sig och engagerar sig även om vissa engagerar sig på helt fel sätt men det var ju inte ovanligt.

Så för att klargöra detta yttligare en gång så säger jag det här också NEJ vi har inte bestämt något namn åt lillebror. Jag ger inte mina barn några namn förens jag fått möta deras blick och det borde väl samtliga personer veta eftersom att jag redan fött två barn och bara att ge É hennes namn tog oss nästan 2 veckor.

Namnförslag? Jag vill inte dela med mig utav alla eftersom att folk tycker det är väldigt kul att ta dom namnen som jag har som favoriter men delar med mig utav dom lite mer vanliga namnen som finns med på våran namnlista:

Nelson, Lionel, Luca, Enzo, Ottilio, Castor, Alessio, Franck, Levi.

Men som sagt vi har ungefär 4-5 namn till som är favoriter som är väldigt ovanliga namn och som jag helst inte delar med mig utav, bara närmsta vänner känner till dessa namnen så dom får ni nog inte reda på ändå :) Men vi får se vad lillebror ser ut att heta, vem han är när han kommer ut helt enkelt.

Var hos barnmorskan i måndags och sammanfattade graviditeten, vad jag hade för förväntningar inför förlossningen och även med amningen. Jag är ju inte direkt en människa med extremt mycket förväntningar utan tar det mesta som det kommer och blir hellre glatt överraskad än besviken. En egenskap jag faktiskt är väldigt glad att jag lärt mig utav livet.

Graviditeten har varit super enkel i jämförelse med És, jag har mått psyiskt jätte bra, jag har kännt mig smidig och inte gått upp så mycket i vikt som med É. Blodvärdet har gått i topp nu dom sista veckorna och är uppe på hela 110 bara det har gjort jätte mycket! Lillebror är mycket lugnare i magen än sina storasystrar så jag har inte blivit söndersparkad inifrån även om levern faktiskt kommit i kläm denna gången tillskillnad från tidigare gånger.

Jag har ju förberett mig på att han skulle komma tidigare eftersom jag redan i Januari fick förvärkar och hade påverkad tapp men ingenting har hänt, vilket känns väldigt skönt. Sedan dess har ju tiden bara flugit förbi och nu går jag in i vecka 39 vilket känns otroligt. Jag som faktiskt hade börja förbereda mig mentalt på att få en liten prematur har nästan kommit i mål.

Fast jag är höggravid och tjock och allt vad det innebär med att vara höggravid så känner jag mig inte höggravid utan känner mig som sagt var väldigt smidig. Magen är mycket större denna gången än med någon utav flickorna SF måttet ligger över den översta kurvan så vi får se hur stor lillebror blir. Just för att det faktiskt flyter på så bra nu på slutet så känner jag ändå inte samma som jag gjorde med É, jag ville bara få ut henne till slut på ett eller annat sätt jag var såå trött på att vara gravid.

Denna gången längtar jag efter honom men samtidigt vaknar jag inte varje morgon och tänker "11-03-18 jo men det är ett bra personnummer" det gjorde jag med És graviditet. Nu får han gärna stanna tills April så vi hinner klart med flickornas inskolning innan han kommer.

Förlossningen och mina förväntningar? Inga förutom att jag vill föda utan något smärtlindrande. É förlossning var ju bara lustgas så jag hoppas och tror att jag kommer klara mig helt utan någonting denna gången. Men annars får jag ju ta det som det kommer jag orkar inte bli panikslagen över det nu, jag har precis det jag behöver och det är Aleks, mitt stöd och världens bästa att ha med sig på förlossningen!
Det är så fantastiskt egentligen jag trodde inte att han skulle klara És förlossning men han var precis exakt som man ska vara alldeles tyst och bara letade efter tillfällen att hjälpa till. På något sätt blev man verkligen ett.

Amning? Oh herregud denna ständiga jävla stress kring amning jag förstår inte det överhuvudtaget, vi lever på 2000-talet det finns ersättning ungen kommer inte att dö av svält. Och ja man kan få bra relation till sina barn fast man inte ammar. Förstår inte varför folk stressar upp sig "jo men alla andra" vem fan bryr sig om alla andra? Det är ju ditt barn och din kropp.

Nej jag ser på det så här att funkar det så funkar det annars orkar jag inte bråka, flickorna är ju bara ammade 2-3 månader. Funkar det så är det väl skit bra men jag orkar som sagt inte förvänta mig att "det ska bli så mysigt att amma" välkommen till verkligheten som kan vara långt ifrån mysig! Menmen som sagt min åsikt och mitt barn.

Så hur ser jag på allt som komma skall? Lugn som en filbunke och tar det som det kommer, det blir som det blir.

Nu är det bara 24 dagar kvar utav lillebrors tid i magen snart ska han komma ut, snart får vi träffa honom.

Idag var jag hos Barnmorskan lillebror växer så det knakar och sf måttet är högt hans hjärtslag är på 155 i minuten. Alla mina värden ser bra ut och allt verkar flyta på bra, idag fick jag det jag egentligen väntat på hela denna graviditeten, igångsättningstid.

Men nu när jag väl har den, om två veckor så tvivlar jag på om det verkligen är vad jag vill. För jag vet ju vad som väntar, med Cs förlossning 2006 fick jag värkstimulerande dropp och det var ett utav det värsta jag någonsin varit med om i hela mitt liv. Förlossningen tog två dagar och jag hade ont hela tiden och ville bara dö i princip.

És förlossning gick på mindre än 6 timmar, den började med vattenavgång och var helt perfekt. Precis så en förlossning ska vara. Jag hade bara lustgas den förlossningen och hade denna gången tänkt att föda helt utan någonting alls, men om det blir igångsättning kommer detta bli omöjligt tror jag.

Man kan självklart aldrig ens tro att förlossningen ska bli underbar osv. Men jag hade verkligen hoppats att denna gången ska bli just det för det är sista gången jag går igenom detta fantastiska och jag vet inte om jag vill ha en mardröms förlossning bara för att jag inte orkar ha ont i kanske 2 veckor extra..

Sen vet jag att jag kommer tänka "Undra vilket datum han hade kommit om han själv fått bestämma" och jag vill verkligen inte tänka så. Detta är ett så svårt val egentligen.. Jag vet inte vad jag vill.. Men jag har ju ändå två veckor på mig att bestämma mig hur jag vill göra. Vad hade ni gjort?

Enligt BM och Familjelivs uträknare så ska jag ha blivit gravid runt den 11 Juli, vilket stämmer. Fotbolls VM finalen haha. Nu sitter pappa Aleks och håller tummarna stenhårt för att han ska bli ett fotbollsproffs..

Lillebror växer så det står härliga till SF måttet låg på hela 33 cm och kurvan pekar uppåt, Lillebrors hjärtslag var 140 i minuten. Har dom senaste dagarna haft en förändring på mina sammandragningar och förvärkar. Jag vet att dom blir värre för varje barn, med C kände jag dom inte alls, med É lite granna nu har jag kännt av dom sedan början utav graviditeten men dom senaste dagarna har dom liksom ändra karaktär och gör ut i helvete ont.

Dom "vanliga" sammandraningarna ska ju bara göra magen sten hård och liksom mer eller mindre kännas lite obehagliga men det ska inte göra ont. Dom jag haft har jag knappt kunnat göra något utan hela kroppen stelnar liksom till och man får verkligen anda sig igenom dom. Dom kan komma mitt i natten, när jag kollar på film, duschar eller när som helst helt utan förvarning.

Så imorgon bär det av till sjukhuset för att kolla upp dom och se så att lillebror mår bra och hoppas att han inte vill titta ut riktigt än.. Hade ju varit skönt om han kom lite tidigare än beräknat men inte nu. Men om så skulle vara fallet kan man ju tydligen få sprutor, tabletter eller dropp för att få allt att stanna?

Barnmorskan ber en att ta det lugnare men det känns ju omöjligt. Jag kan knappt gå utanför lägenheten pga den jävla foglossningen, vad ska jag göra? Ligga i sängen och ruttna tills han kommer ut? Hur ska det funka? Nej det är omöjligt. Jag hoppas bara att han stannar i minst 3-4 veckor till sen efter det får han komma när han vill men inte nu.. Nej nu är det alldeles för tidigt.

Vår son, flickornas lilla lillebror. Älskade lilla du.. Så fantastiskt fin..

Denna skötväskan ifrån Emmaljunga är något som jag verkligen vill ha just nu den är stor och rymlig med bra fack och det ingår en skötdyna tycker den är skitsnygg.. Ska bara tjata lite på Aleks att vi verkligen måååste ha en sån haha :)

Hittade den här på mellandagsrean för 99 kr! Tycker den är jätte söt och det är faktiskt mitt första mammaplagg någonsin
trots att jag har varit gravid 2 ggr innan. Den ser mycket finare ut på än när den hänger på galjen! Men jag är jätte nöjd med mitt första mammaplagg och vad skönt det är :)

Med É så tyckte jag att det mycket lättare att hitta pojknamn. Men nu hittar vi inga pojknamn alls. Namn vi fastnat för är Nelson, Lincoln, Mathieu, Remi, Napoleon m.m Men som det känns nu så känns det inte som att något utav dom kommer passa lillebror.. Någon som har något tips? Fick så många bra förslag när jag var gravid med É att ett utav dom första förslagen jag fick faktiskt blev hennes namn till slut :) Trots att jag inte ens gillade namnet speciellt mycket från början så var hon verkligen bara en É.. Det passar henne perfekt idag :)

Vet du några fina pojknamn? :)

Vad tror ni lillebror passar att heta? :)

Idag går jag in i vecka 22 och det känns lite overkligt hur fort tiden bara flyger fram under denna graviditeten, kanske för att man är mycket mer igång och har mer att göra nu under jul och kalas perioden? Det är fortfarande faktiskt inte så jobbigt att vara gravid, foglossningen som jag trodde skulle bli värre än med Élodie har faktiskt visat sig att vara bättre denna gången. Kanske för jag lärt mig vad jag ska undvika?

Magen har ju börjat kika fram och man ser tydligt att lillebror sparkar runt där inne han är riktigt stark. Än så länge så har vi inte fixat rummet eller så mycket mer i klädväg. Ska ta upp dom gamla bebiskläderna idag som flickorna använt för att se vad vi har kvar som är könsneutralt, allt vi har är i Hello kitty och lila små blommiga koftor och liknande.

Dom små flickkläderna ska iväg til en vän som är gravid med en liten flicka så det är skönt att dom kommer till användning! Vagnen beställts i Januari och det kommer bli en enkelvagn eftersom att flickorna ändå kommer gå på dagis då jag kommer fortsätta plugga fast lillebror kommit. Aleks jobbar ju natt så om barnen skulle vara hemma ifrån dagis så går vi ju ändå ut tillsammans hela familjen.

Det känns bara onödigt med en syskonvagn, stort och klumpigt. Så får vi se efter sommaren om vi känner att behovet finns så får vi köpa syskonvagn då i form av bugaboos syskonvagn men innan dess nej det känns bara jobbigt och klumpigt.

Känns iallafall skönt att veta att en igångsättning väntar på mig innan beräknat födelsedatum just eftersom att É var så stor och att jag hade så mycket foglossning förra graviditeten. Men hoppas att han själv väljer att titta ut lite tidigare än beräknat!

Det finns många mammabloggar och gravid bloggar. Det finns många som pratar öppet om bristningar, bajs på förlossning, slempropp och fostervatten. Förlossningsdepression är ett ämne några bloggar varit inne och snuddat på. Men dom bloggar jag läst har jag inte hittat något som faktiskt är hur dom egentligen känner under graviditeten.

Man känner sig som en val och en sumobrottare det har vi ju förstått. Men vad snurrar mer innuti den gravida kvinnans huvud? Javisst det kanske inte gäller alla, det är få som faktiskt vågar erkänna det. Att man är känslomässigt instabil, lipar och blir skitförbannad för ingenting är ju inte någon överdrift.

Jag vet inte om det är mina täta graviditeter som gör det men har pratat med flera av mina gravida vänner om detta också. Saker som man ofta inbillar sig som gravid är att ens partner ska vara otrogen, man kan tom inbilla sig det så kraftigt att man verkligen börjar tro på det och kan gå runt och vara sur för att man tror att han är otrogen.

Visst låter det skit löjligt? Men det är sant, när man sedan tänker på att man ens tänkt dom tankarna dagen efter så skäms man och skrattar åt det. Många gravida kvinnor känner sig också osidosatta, inte att dom är svartsjuka på barnet utan att folk bara kör över dom. "Jag ska få passa liten" "Jag ska köpa det och det" "jag vill bli gudförälder" "jag vill vara på bb" "jag vill vara den första som träffar" osv.

Återigen VISSA kvinnor bryr sig inte om dessa kommentarerna och folk som aldrig varit gravida tycker att dessa kommentarerna bara är gulliga och att folk visar sitt stöd och att dom bryr sig. Men så känner man inte när man är gravid. Man känner sig bara överkörd och ledsen.

Många känslor svallar också vid tanken på att det lilla barnet ska skeppas runt från famn till famn och att man knappt själv får hålla sitt barn. Att alla ska pilla och ha sin åsikt om allt och ingenting tom om namnet, födelsevikten eller om förlossningen. Och vissa kvinnor tycks tom glömt av hur det var att själv vara gravid.

Det är underbart att vara gravid, det är en fantastiskt händelse! Men det är också som att gå igenom tonåren på nytt, en ren pest ibland. Hormoner som tar över hjärncellernas jobb. Allt är inte så gulligt och puttinuttigt som många gånger förklaras utan det är ett rent helvete vissa gånger också.

Vissa dagar vill jag strypa Aleks för någonting som jag inte ens kommer ihåg 10 min senare. Idag lärde sig minsta barnet att säga sitt namn och då föll några tårar och jag är en sånn person som aldrig gråter annars. Jag kan tro att folk tittar på mig bara för att jag är så tjock och ful. Medans jag nästa sekund kan känna mig som världens snyggaste gravida tvåbarnsmamma!

Hur är det med er läsare ni får gärna svara anonymt. Finns det någon kommentar eller något som fick er att må extra dåligt under graviditeten?