Det slutar aldrig att förvåna mig hur mycket eller hur lite en människa egentligen tål, hur många gånger man orkar att resa sig upp emot motgångarna. Vad är det som gör en människa stark? Vad är det som ger en människa livslust? En lust och vilja att kämpa emot allt, att hålla siktet styrt mot sitt mål? Varför ger många upp innan dom ens börjat?

Jag vill gärna tro att alla människor vill kämpa, vill leva lika mycket och att alla liksom jag glömmer och går vidare. Man måste veta när det är dags att släppa taget om det förflutna, för annars äter det upp en till slut och du sitter där ensam. Man måste lära sig av det som hänt, kunna titta tillbaka ibland men utan att sitta fast i det men klarar alla människor det?

Hur olika skapta vi är egentligen, hur kan det vara så? Vissa säger att en jobbig uppväxt förstör allt, vissa sitter och skyller på sina föräldrar och deras uppfostran tills dom själva blir gamla. Varför inte bara acceptera det som varit och ja dina föräldrar kanske inte var så himla perfekta, men det finns alltid någon som har det värre. Släpp det och gå vidare om du själv vill leva annars så äter bara minnena upp dig, skapa nya fina minnen att minnas istället!

Jag lever nu, jag lever idag, imorgon men jag levde igår. Det som hände då kan du inte göra något åt, det har hänt, lär dig något utav det och omfamna kunskapen du kan behöva den senare till ett liknande tillfälle och då kanske det går som du vill istället tack vare kunskapen du fick när du misslyckades, tänk på det.

Styr siktet dit du vill, låt ingen annan styra, låt inte ett dåligt minne förstöra för kanske hundra nya underbara minnen. Titta framåt med gamla minnen som kunskap och som vägledning inte som salt i såren. Bara du kan hitta rätt åt dig själv, bara du kan få det precis som du vill ha det, först då blir det som du vill..