Efter ett besök på skolan igår igen så tyckte även den andra läraren att jag har för brottom i livet och borde ta det lugnare. Jag borde inte ha så många bollar i luften utan försöka ta en sak i taget och acceptera att det är så. Tacksam för att de bryr sig kanske jag borde vara? Men jag är sån här, jag kan inte ändra på mig och jag tänker inte göra det heller.

Jag har varit mammaledig sedan 2006 i 5 år har jag gått här hemma och rotat och haft underbara tider men också stunder då man bara vill ställa sig och skalla en vägg! Jag orkar inte mer nu jag vill inte sitta här nästa år jag vill inte plugga nästa år när lilleman börjar på förskolan jag vill jobba! Jag vill ut i arbetslivet, jag vill bli något!

Jag blir än mer illamående utav er som står mig nära som kristerar mig bakom min rygg, jag gör detta för mig och min familj. Nej, jag blir inte utsliten, nej jag är inte trött, nej barnen lider inte utav detta! Jag har precis lika mycket energi som innan, jag har pluggar när barnen är på förskolan eller när de sover. När de är hemma så är det full fokus på de punkt slut!

Jag vill här ifrån jag vill inte bo i detta ghettot längre och ja ghetto är det. Jag trivs men jag vill inte att mina barn ska växa upp här. "Ja men du fick ju barn när du var ugn så du får ta en sak i sänder nu" och? Ska jag bara skrota mitt liv, mina drömmar, ska min barn få leva utan semestrar och utan en massa andra "lyxiga" ting för det? Nej de förtjänar det bästa punkt slut, fast jag fick de tidigt så bestämde jag mig redan när jag var 16 att detta ska bli bra jag ska fixa det!

För 1,5årsen kunde jag bara drömma om det liv vi lever just nu, vi har kommit långt på kort tid! Detta är vad jag vill, jag VET att jag BARA är 21 år men så ser inte jag på det jag ser på det som att C är 4,5 år, É 1,5 år och S 5 veckor. Jag orkar inte ens fokusera på min egen ålder längre och jag har slutat att bli förvånad och irriterad över folks kommentarer "21 år och tre barn".

Jag vet att jag inte kan leva det liv som en kvinna i 35 årsåldern hade kanske kunnat göra i min sits, hon har pluggat, jobbat, rest osv. Men jag ska iallafall försöka, och så länge ingen annan blir drabbad eller skadad vad spelar det för roll? Jag har tillbringat de senaste 5 åren med att tänka på vad alla andra gör, vad alla andra tycker och säger.

Jag orkar inte det längre detta är MITT liv jag bestämmer och detta är vad jag vill! Jag vill bli klar med skolan för att kunna jobba och få en chans på arbetsmarknaden. Jag vill få en chans till att få inspiration till vad jag vill göra med mitt liv! Jag vill få en chans att kunna spara undan pengar till ett hus, vårt hus! Jag vill få en chans att kunna ta mina barn på resor utomlands.

Så snälla ni som vill vara mina vänner låt mig göra detta, detta är vad jag vill och vad jag känner att jag kan göra! Stå bakom mig, stå brevid mig men inte framför mig, sluta lägga ut fällben för mig.