När vi möts utav motgångar, hinder och prövningar hanterar vi alla detta på olika sätt och egentligen är inget utav de sätten fel för alla är vi ju olika. Många har svårt att förstå hur man bara kan fortsätta leva sitt liv trots att det händer så mycket annat hemskt i livet, men vad ska man göra då? Lägga sig ner och bara dö? Gå in i en deprission och bara gråta konstant?

Var på sjukhuset igår med S och fick återigen dåliga besked, värre än vad vi trott. I söndags satt jag på akuten med Aleks föräldrar och lilla É som knappt kunde andas och fick också dåliga besked. När ens barn skadas eller blir sjuka så står man där bara helt meningslöst och ser på man kaninte göra någonting. Man är helt maktlös..

Efter att jag varit på sjukhuset med S så ville jag egentligen bara bryta ihop som ett litet litet barn jag var så trött på alla motgångar så trött på allt som händer. Man går liksom in i något slags mörker och bara stänger av omvärlden.  Sen kom jag på att vi skulle åka till Liseberg med Johanna och Nathalie.

Så det var bara att åka hem och lämna över S till Aleks som fick sitta hemma med både S och É och sedan ta med sig C på bussen och möta upp Johanna och Nathalie. Och vad skönt det var! Att bara få vara ifrån problemen lite att bara släppa taget lite granna och andas.

Att se C ha så roligt och skratta och le så mycket värmde hjärtat också och lyfte upp en ifrån marken. Att dessutom få ha roligt tillsammans och åka en massa saker och göra en massa saker som man tycker är kul var precis vad vi behövde. Att dela denna stunden med människor som alltid får mig att må bra och som alltid varit ett stöd i alla motgångar de senaste 5 åren.

Det fick mig att inse att jag faktiskt ska vara tacksam och glad för det jag har istället för att bara deppa ihop över det som händer. Man måste som mamma försöka hålla uppe hakan även de svåra stunderna. Trots problemen runt omkring så måste man kunna stänga av.