När jag sitter med mina skolarbeten så slår det mig faktiskt väldigt ofta att vad lite jag egentligen vet, vad mycket som jag inte lärt mig. Jag känner mig väldigt generad över mig själv som nästan alltid ansett mig själv som rätt påläst och allmänbildad men självklart med en ödmjuk inställning och med extrem nyfikenhet och strävan efter att lära mig mer.

Det kommer stunder i livet då man egentligen känner sig blottad, utelämnad och ensam. För många är det när det någon kanske berättar något personligt om dom för andra eller en hemlighet. Jag känner mig blottad och utelämnad när jag kommit på att haft fel eller lärt mig helt fel. Skamsen kanske också är ett bra ord för att förklara hur man känner sig.

Jag har alltid sagt att kunskap är viktigt, den riktiga lyckan finns i kunskap. Men är det så? Jag kan fortfarande inte låta bli och tro att det är det enda vettiga. Jag avundas alla äldre som gått igenom så mycket, som fått lära sig så mycket och besitter så mycket kunskap. Men samtidigt kan jag inte låta bli att avundas den yngre tonåren, vad naiv och okunnig man var. Helt oförberred för världen, det är något lockande med ungdomen.

För visst känns livet som en skola, visst känns det som om man ständigt har ett prov att klara och få ett betyg i. Man är sin egen elev och lärare, allt beror på en själv. Livet handlar om att samla på sig så mycket erfarenhet som möjligt, att ha minnen att minnas fina som hemska. Livet handlar om att leva, om att leva för stunden som aldrig kommer åter.