Det finns ett ordspråk som lyder "Det viktigaste är inte vart du kommer ifrån utan vart du är påväg". Hur mycket jag än tycker att det stämmer så känns det ju som om att man inte kan komma undan med vad som helst, men det är ju det man egentligen gör. Varje gång du sårat någon så går du vidare i ditt liv precis som inget hänt men förhoppningsvis har du lärt dig att din handling faktiskt sårade en annan människa och att du inte kommer upprepa det.

Jag tror att folk kan förändras, jag kan se många exempel på det framförallt mig själv. Men frågan är hur mycket en människa kan förändras? För egentligen är det ju något som hänt en som påverkar en till att förändras, inte det att du vaknar upp en morgon och inser att det faktiskt måste ske en förändring. Utan du glider ju egentligen bara med i förändringen och låter det hända.

Jag vill verkligen tro att folk förändras, jag har gett många vänner en andra och en tredje chans att förbättra sig men när man blir sviken gång på gång är det svårt att se det ur "vänd den andra kinden till" synvinkeln. Jag blir rejält sårad första gången en vän sviker mig, andra gången blir det ännu värre och tredje gången orkar jag inte ens bry mig längre, jag har då blivit van vid att bli sviken av den individen.

Jag har svårt att se att folk faktiskt ser till andra medmänniskors bästa, hur mycket vi än påstår att vi gör det så gör vi det egentligen? För det du strävar efter är din lycka, inte någon annans eller hur? Ibland behöver man offra saker, ibland behöver man ge bort en liten bit av sig själv för att göra andra människor lyckliga och svälja den där stoltheten man bär runt på. Men hur mår man då egentligen? Mår man bra?

Det finns många egenskaper hos mig själv jag skulle vilja ändra på och jag tror att om jag tränar tillräckligt hårt och verkligen bara försöker så kan jag nog få några stycken att försvinna, men dom som faktiskt är en del av mig och inte bara är en del av den där "glidar förändringen" dom kan jag ju inte få bort, dom är ju en del av mig, en del av den jag är.

Så spelar det egentligen någon roll vart du är påväg? För vet du ens vart du är påväg? Jag har inte en aning om vart jag är påväg, även om jag önskar att jag visste så vet jag inte ens vart jag är påväg om en månad eller två. Vart jag varit har precis som jag sa tidigare satt för djupa spår för att dom ska kunna sköljas bort. Och visst har jag tagit mig uppåt, visst har jag tagit mig frammåt men är jag en bättre människa nu idag, än för 3-4 årsen?

För det jag gör nu påverkar ju min framtid, dit jag är påväg. Det jag gjorde för 3 årsen har påverkat hur mitt liv ser ut idag. Om jag inte hade gjort det hade mitt liv sett helt annorlunda ut idag. Hade det varit bra? Hade jag mått bra? Hade mitt barn mått bra? Det får jag aldrig reda på och jag vet inte om jag vill gräva i det mer än vad jag redan gjort.

Jag vill tro att människor förändras och det då till det bättre. Men för många exempel visar också motsatsen, att folk sviker ens förtroende gång på gång. Behandlar en som om man vore en idiot, trampar på en som om man inte ens betydde något. Men finns det en mall för hur människan är? Finns det någon slags guide för hur en människa ska reagera eller hur den fungerar?

Jag vill tro att varje människa vill alla väl och faktiskt ibland bara är korkade nog att såra andra människor omedvetet. Det är så jag vill att det ska vara i mitt rosa lilla fluffland. Men folk vill en illa, folk är så oerhört avundsjuka och den avundsjukan förvandlas till något väldigt läskigt inom den lilla människokroppen.

Men någonstans vägrar jag tappa hoppet på människligheten och jag tror på en förändring, jag ser det goda hos folk och vill glömma vart dom varit och följa med dom dit dom ska. Men vågar jag?