Varje kväll innan jag somnar så kan jag ligga vaken i sängen och vända och vrida på mig, då tankarna vägrar lämna mitt huvud. När jag här om dagen plötsligt började tänka på något som jag faktiskt naivt nog aldrig tänkt på tidigare. Lika mycket som jag är en förälder till mina barn är jag också en lärare, livets viktigaste lärare.

Vad händer om jag inte besitter den kunskap som krävs för att vara lärare? För vad vet egentligen jag, mer än andra? Hur kommer det att gå för mina barn i skolan, kommer jag klara av att hjälpa dom med alla läxor och vara en hjälpande hand eller kommer jag bara stå där som ett dumt fån?

Vad har jag lärt mig i mitt liv som jag tycker är viktigt att mina barn känner till? Kommer mina barn ge mig en chans att få vara den lärare dom behöver eller kommer dom skratta åt mig och kalla mig gammalmodig? Jag tycker själv just nu att jag lärt mig hyffsat mycket om livet, jag kommer klara av att hjälpa dom igenom deras skolgång.

Men ändå så är jag på något sätt fortfarande en nybörjare som själv fortfarande lär mig, jag lär mig nya saker om mig själv och min omgivning. Men slutar man någonsin att lära sig? Föräldraskap är nog ett utav det svåraste jag varit med om i hela mitt liv.

Dessto äldre barnen blir dessto mer inser man att hur mycket jag än försöker vara en bra mamma, en bra förälder och en bra lärare så ifrågasätter man alltid sig själv, gjorde jag rätt nu? Man ger sig själv skuldkänslor för små saker och undrar om barnet kommer få bestående men för resten av sitt liv.

Man inser också hur mycket miljön påverkar barnet och hur mycket omgivningen faktiskt påverkar det lilla barnet jag fick på sjukhuset. Plötsligt är dom stora och man får mindre och mindre att säga till om, ens lilla gulliga bebis har förvandlats till en trotsig miniatyr tonåring som provocerar en till det yttersta ibland bara för att undersöka om man faktiskt fortfarande bryr sig eller inte.

Man gör sitt bästa för att lära sitt barn rätt och fel. Att alla människor har samma värde, att bara man vill så kan man lyckas, att respektera andra människor, att vara en bra vän och en bra medmänniska.  Det är bara några saker som ligger på listan just nu känns det som.

Varje ålder har sin utmaning, varje ålder spelar stor roll och varje trots är något att lära sig utav. Men som en förvirrad förälder undrar man alltid, gjorde jag rätt nu? När andra berömer ens barn, man får komplimanger för sin uppfostran plötsligt blir ens ego matat mer än någonsin och stoltheten inom en är faktiskt obeskrivlig.

För en stund andas man ut och tänker "Jag har lyckats... hitils iallafall!" för bara några dagar efter det börjar en ny prövning och en ny utmaning. Att vara förälder är en hel vetenskap i sig egentligen, inte undra på att det skrivits så många böcker om det. Men funkar böckerna, måste man ha böckerna? Är alla barn likadana? Vart försvann det vanliga sundaförnuftet?


Vad tycker ni är det svåraste med att vara förälder?