Mobbning är egentligen ett ämne som känns rätt tabu att ens diskutera eller nämna i en blogg eftersom att INGEN egentligen hittat någon lösning som får någon att må bra. Jag vet att barn är elaka och att mina barn förr eller senare kommer bli utsatta för mobbning frågan är då bara vad dom gör och hur dom handlar i den situationen och hur det påverkar dom.

Min inställning i min barnuppfostran har varit att uppfostra ett starkt, tryggt, snällt, kärleksfullt och säkert barn. C är nu 4,5 år och har ett enormt självförtroende hon kan allt fast hon inte ens har testat, hon vet allt och är bäst och sötast. Du kan helt enkelt inte trycka ner henne hur som helst och gör du det så orkar hon inte ens bry sig eller ta åt sig.

Ni vet hur det är i olika förskolegrupper och säg inte att ni inte har sett det för det går inte att undvika. Grupp indelningen börjar redan här.

Det finns dom barnen som är längst ner i kedjan, barnen som har samma kläder hela veckan, oborstat hår eller kanske tom söndriga kläder. Sedan kommer en mellan grupp och sedan en "högre" grupp. Och att detta stämmer? Jo det gör det och snälla förneka det inte för om ni tänker tillbaka så var det likadant när ni gick på förskolan.

Nu för att komma till saken våra barn har ALDRIG på sig mjukis byxor på dagis, hemskt, elakt och ytligt? Nej det tycker jag inte. Flickorna har oftast på sig jeans kjol med strumpbyxor något dom tycker är bekvämt, känner sig fina i och dessutom är praktiskt. Jag flätar deras hår varje morgon oavsett hur sjuk eller trött jag är.

Iallafall när dom kommer iväg till förskolan så känner dom sig fina, bekväma osv. Detta gör att C iallafall får ännu mer självförtroende och tycker själv att hon är super snygg. Imorse när dom skulle iväg medans jag flätade hennes hår så kom en kommentar jag väntat på men absolut inte varit förberedd på. "Mamma S säger att jag är ful".

Inom mig ville jag explodera, gå dit och nita ungjäveln, säga till C att kalla henne något dumt tillbaka, skälla ut det dumma barnet. Men jag hinner samla mig och försöker fokusera på att det faktiskt är en 5åring vi har att göra med och inte ett monster.

Jag frågar C hur hon kände om hon blev ledsen eller arg men C som vanligt orkar inte bry sig om andras dumma kommentarer. Och jag kände att det var skönt att hon nämnde det och att man fick berätta för henne att hon inte är ful vilket i sig resluterade i "mamma jag vet".

Men hon ville ha en lösning på sitt problem med den andra flickan, hon frågade vad hon skulle säga tillbaka eller göra när hon säger sånna dumma saker. Som en blixt från klar himmel så säger jag "Jasså?" C tittade väldigt fundersamt på mig och frågade varför hon skulle säga det.

Och då sa jag att det är nog det värsta du kan säga för S vill göra dig ledsen eller arg och det bästa du kan göra då är att säga "Jasså?" för då kommer S bli ännu mer frustrerad. Hur kan jag då veta detta? Jo för att jag en gång varit en hemsk mobbare själv och det fanns inget mer irriterande än ett barn som inte reagerade på när man sa elaka saker eller gjorde något.

Det hjälper inte att skrika elaka saker tillbaka, det hjälper inte att gråta eller visa att man blir arg. Det mest frustrerande man kan göra är att säga "Jasså?" och gå därifrån. Det som matar mobbaren är just tårarna och ilskan den mobbade personen släpper ifrån sig, då har jag vunnit.

Mobbning finns i alla åldrar att förneka det vore en lögn sen att vissa förskolefröknar blundar för detta problemet känns bara sjukt.