Idag har vi varit på lång promenad och ätit glass och handlat lite och nu står pappa Aleks och grillar medans jag och C kollar på Tingeling. Vi har haft en underbar dag! Dessutom har vi fått en hel del goda nyheter idag vilket glädjer mig något oerhört. Kommande vecka kommer bli oerhört hektisk då jag har tre muntliga förhör och dessutom tog en extra kurs på 150 poäng som jag nu har en vecka på mig att avsluta det är fem inlämingar och ett muntligt förhör jag hoppas att jag ska hinna med men det tror jag.

Jag lyckades göra klart två stycken i fredags så de andra hinner jag nog göra på måndag. Men lite nervöst är det allt, hade varit väldigt skönt att ha det avklarat! Sen i Juni börjar jag med mina sommarkurser också Samhällskunskap A, Personal Adiministration och Affärsjuridik! Ska bli jätte spännande! Samhäll och Affärsjuridik ser jag verkligen fram emot!

Imorgon ska vi ha picknick på lekplatsen uppe vid Aleks föräldrar vi var där i fyra timmar igår och lekte de har verkligen en jätte bra lekplats där så imorgon ska vi försöka spendera hela dagen där ska bli jätte mysigt! Sen är det dags att kolla efter klänningar till mig också som jag ska ha på dopet och studenten i Stockholm men man är ju inte direkt fit for fight alltså. Känns ju lagom smickrande att köpa något i storlek 40 när man i vanliga fall köper i 34. Menmen det är bara att bita ihop går fortfarande ner ca 0,5-1 kg om dagen så det känns jävligt skönt! Hoppas att det fortsätter så! Har hitils gått ner 23 kg utav graviditets kilona och är nere på inskrivningsvikten och har väl iaf 15kg kvar tills jag är nöjd. Hann ju inte gå ner alla kilon ifrån graviditeten med É så får skylla lite på det!

Lillebror blev till slut en liten Santino!

I Maj tar ju min äldsta lillebror studenten och här är flickornas klänningar som de ska ha på sig.. Ifrån Mexx :)

Glad påsk! Eller jag hoppas att ni haft en trevlig påsk? För oss är det inte över ännu iallafall! Ikväll ska vi grilla lite korv på balkongen med C och njuta av lite fruktsallad för att sedan spela lite Bingolotto ikväll tillsammans. Tycker att det var dags för C att prova att få vara med och se vad hon tycker om det.

Igår var vår vän Julia här med lite påskägg till barnen och vi grillade och tjötade som vanligt. Blev väldigt sent dock men trevligt som tusan hade vi! Imorgon bär det av till svärföräldrar på middag och resten utav veckan består utav att plugga en massa har muntliga prov nästa vecka i samtliga ämnen så ska bli väldigt spännande!

Efter alla muntliga proven är det dags för oss att dra oss upp till Stockholm och Täby för att fira min bror som ska ta studenten och sen min andra lillebror som ska döpas! Sedan är det tänkt att vi ska hinna träffa Aleks kusin som bor där uppe också. Och lite andra hemliga saker förhoppningsvis men vi får se :)

Nej dags att mata lillebror som förövrigt är en super duper duktig bebis som bara sover och äter och har börjat le. Nu känns verkligen vår familj komplett! Hör av mig när det finns tid vilket ni kanske förstår är svårt att få till just nu men uppdaterar med bilder så ofta jag kan :)

Kram!

Hittade kort nu ifrån när alla barnen varit ca 2-4 dagar gamla. Det är så fantastiskt egentligen.. Att mina stora flickor varit så här små. Tiden går så himla fort...

Kom igen nu jag vet att ni kan fler namn ovanliga ska helst inte börja på C,E,J eller A.

Herregud jag är trebarnsmamma! Tänk om någon skulle sagt det till mig för 5 årsen att jag skulle vara tre barnsmamma i denna åldern. Då hade jag nog skrattat väldigt gott åt det och länge! Men ändå så står jag här idag med tre friska och oerhört vackra och begåvade barn. Men det var först igår när flickorna kom hem som jag insåg att shit vi är trebarnsföräldrar, herregud! Vi är inte längre "lilla familjen" utan vi är snart ett dagis!

C är stormförtjust i sin lillebror och vill gärna vara med och ta ansvar. Lilla É kallar honom "apsi" vet inte varför eller vart hon fått det ifrån. Hon är väldigt fascinerad utav hans små tår och fingrar hon springer och klappar på honom och ställer sig vid hans säng och bara tittar på honom. Men lite svartsjuka har uppenbarat sig också. Att han skulle ligga och mysa en stund på min mage kom inte på frågan eftersom det var És plats och det gjorde hon väldigt klart.

Men nu börjar vi få lite mer rutiner och livet som trebarnsmamma börjar faktiskt funka riktigt bra trots att det bara gått en vecka. I början känns det som att man aldrig kommer överleva eller "shit vad fasen har vi gjort hur ska vi klara detta egentligen" men det har verkligen gått över och just nu har vi mycket medvind.

Lillebror är världens duktigaste vaknar kanske 4-5 ggr per natt, vilket jag ser som en lyx om man jämför med storasyster É som aldrig sov på nätterna. Han lägger sig vid 23 och vaknar vid 06 så man får faktiskt sova en hel del och jag känner mig för en gångs skull utvildad trots att man har en liten bebis.

Just nu försöker jag bara njuta, denna tiden kommer aldrig tillbaka. Försöker ha honom nära hela tiden och bara sitta och titta på honom så ofta man har tid. Det är så fantastiskt, att han är vår lilla pojke, vårat fantastiska barn. Precis som självklart flickorna är lika speciella och deras ålder de är i nu aldrig kommer tillbaka. Lilla É har de senaste veckorna gått runt och sagt "High sive" och tycker fortfarande att det är lika roligt. Men roligast utav allt är att säga "shit" för då skrattar storasyster hysteriskt.

Imorgon skall balkongen göras vår fin tänkte att jag och C ska skrubba stolarna och bordet medans Aleks och É åker till IKEA och köper lite blommor och krukor. Behövdes även en hel del mer dra på lakan här hemma så det ska inhandlas det också. Sedan på lördag kommer en vän hit och då ska Aleks och C iväg på bio hade vi planerat iallafall. Sen på söndag så får vi se vad vi ska hitta på och på måndag ska vi till svärföräldrarna på påskmiddag.

Busy? Oja men jag gillar att ha det så. Tycker det är jobbigt när dagar går förbi som man tex bara suttit hemma eller inte gjort någonting utav dagen. Känns jätte hemskt. Jag har inte den blekaste aning om varför. Nej nu har Aleks lämnat stora barnen på dagis och vi ska iväg och äta frukost på ett café och sen åka till skolan och prata med de om de muntliga proverna jag ska ha nu i Maj.

Jerome - Gillar jag men aleks är skeptisk
Isidor - Tycker det är lite svårt namn
Simeon - Ett fräckt namn ska smälta det lite bara men gillar det!
Milan - Heter mitt och aleks favorit fotbollslag
Raphael - Känns för vanligt
Denis - För vanligt
Dimitri - Finns faktiskt redan med som förslag :D
Dorian - Gillar inte Aleks
Adrian - Heter en kompis son

Hoppas jag inte låter allt för kritisk :) Fortsätt JÄTTE att gärna ge förslag!! :)

Lillebror har inte fått något namn ännu så kom gärna med förslag då vi verkligen inte har en susning om vad vår lilla prins ska heta. :)

Den 13 April kl 15.36 föddes lillebror med en vikt på 4200 gram och en längd på 52 cm. Det blev en väldigt snabb förlossning så berättar lite mer senare vi kom hem ifrån BB idag och alla mår jätte bra. Imorgon ska flickorna få träffa sin lilla lillebror för första gången. Nu ska det skruvas ihop lite skötbord och annat hör av mig lite senare.

Nu åker vi upp till sjukhuset alldeles strax ska försöka få i mig lite frukost även om det pirrar så mycket i magen att jag knappt kan stå, känslan är på något sätt overklig eftersom jag aldrig upplevt en planerad igångsättning så känns detta overkligt. Idag får vi vår bebis!

Jag kommer nog inte kunna uppdatera er för ens till helgen eftersom vi lär få stanna ett par dagar på BB pga anledningen till att jag sätts igång och min foglossning. Så så länge får ni gärna roa er med att gissa vikt, längd och vilken tid han föds.

C vägde 3850 gram och var 52 cm lång É vägde 4575 gram och var 55 cm lång, igångsättningen sker som sagt vid 08.00. Själv gissar jag på 4185 gram och 53 cm kl.15.35 :)

Tack så mycket för alla lycko önskningar det betyder mycket :)

Tisdagen den 3 Augusti 2010 fick jag och Aleks oss en stor chock när vi fick reda på att vi väntade smått igen. Första veckan var totalt kaos i huvudet, vi tre barn, nu? Jag skulle ju börja plugga, Aleks skulle jobba och flickorna var ju fortfarande så små framförallt lilla É som inte ens hade hunnit fylla 1 år än.

Men vi hade inte ens en diskussion hur vida vi skulle behålla eller inte, Aleks var mer eller mindre överlycklig medans det var jag som var butter och lite små tjurig över det hela men vande mig sedan vid tanken. Man blev tagen på sängen helt enkelt. Första tiden var ett rent helvete jag hade fruktansvärt ont i magen och låg i sängen och gick inte ut för jag hade så ont, jag var nästan övertygad om att jag skulle få missfall.

I vecka 12 fick vi komma på ultraljud och för första gången se honom, vår lilla bebis, vår lille lille buse. Det blev då mer verkligt både för mig och Aleks vi slutade röka bägge två och allt bara rullade på. Graviditeten gick oerhört fort och man hann knappt tänka på att man ens var gravid det var födelsedagar, dop osv.

Sen kom det stora Rutin ultraljudet, vi hittade ingen barnvakt till flickorna så jag fick skutta iväg till Östrasjukhuset själv en aning upprörd. Jag har varit mycket känsligare denna graviditeten till skillnad från dom andra mer lätt att falla i gråt osv. När jag kom in i salen så var det en jätte trevlig barnmorska där och som pratade igenom hela ultraljudet med mig innan även fast det var tredje barnet.



Sen så var han bara där uppe på tvskärmen alldeles perfekt, alldeles frisk och fin. Han vinkade åt mig och rörde runt på sig som om han hade all plats i världen där inne. Jag som hade oroat mig så mycket för att något skulle vara fel, där låg ett friskt litet barn. Sen frågade hon mig om jag hade velat veta könet och jag kunde inte tacka nej när hon ändå frågade dessutom var det här sista barnet för oss och könet spelade inte någon större roll egentligen.

Hon visade hans privata delar och lät mig gissa och det var ju inte direkt så svårt det var väldigt tydligt att det var en pojke. Och då på något sätt brast det för mig, jag kunde verkligen inte hålla mig längre utan jag började lipa, ja jag Julia av alla människor på jorden började lipa. Det blev på något sätt överväldigande allting jag hade nästan räknat med att de skulle säga att barnet var sjukt eller något och så går man där ifrån svävandes på rosa moln.



Och nej jag tänker inte förneka att jag faktiskt blev oerhört glad över att det var en pojke! Det är klart att det inte hade spelat någon roll om det var en flicka till men det känns så oerhört kul att få ha två flickor och en pojke. Sen att folk inte vill tro på oss eller tyckte att vi inbillade oss en massa orkade vi faktiskt inte bry oss så mycket om. "Jaha men tänk om dom såg fel då?" jaha och? Vad spelar det för roll det kommer ju ut ett friskt barn iallafall det som är det viktigaste.

Jag började släppa oron efter ultraljudet och försökte verkligen att omfamna denna graviditeten som jag inte kunnat dom två tidigare gångerna, jag har varit helt säker på att något skall gå fel och hur mycket jag än försökt även denna gången så har det inte gått. Jag är fortfarande säker på att något kan gå fel även om han kommer ut imorgon så inbillar jag mig i mitt dumma huvud att något kan gå fel.



Men jag har försökt köpa saker i tron om att det skall hjälpa mig att övervinna rädslan men nej. Vad gjorde jag denna gången som jag gjort de andra gångerna med? Jo jag slängde ner alla kläder, allt vi köpt i en flyttkartong in i vårat extra rum så jag slapp se det. Barnvagnen och hans säng fick stå i rummet vi för tillfället inte använder.

Men sen släppte det jag måste kunna njuta lite, allt har ju ändå varit mycket lättare denna graviditeten trots att jag varit hemma med båda barnen och pluggat samtidigt. Jag kan knappt än idag förstå hur jag orkat när jag tänker på hur trött jag är varje dag när dom är på förskolan. Men det kanske är nu på slutet som man verkligen blir som tröttast.



Imorgon är det dags, imorgon så tar denna graviditeten slut som också är den sista graviditeten för oss. Detta blir våran sista lilla knodd, känns på något sätt sorgligt men ändå skönt på samma gång. Tre fantastiska barn räcker gott och väl, det är alldeles perfekt för oss!  En sladdis? Nej det blir det inte jag vill koncentrera mig på mitt egna liv och mina tonåringars liv jag vill inte ha en bebis att ta hand om när jag ska behöva tackla tonårshumör och tonårsproblem.

Det har varit en väldigt snabb och omtumlande resa men nu är den äntligen slut och gud vad vi längtat efter lilla lillebror! Imorgon är han här oss, vårat älskade barn, våran älskade son, vår älskade lilla lillebror!

Idag har vi spenderat en tid på sjukhuset som nästan blivit rutin nu haha. Vi fick träffa våran läkare och samma sköterskor som vanligt så det kändes väldigt skönt. Blev undersökt lite snabbt och så frågade han lite frågor osv. Jag är fortfarande öppen 3-4cm vilket känns lite surt efter en veckas plåga med jobbiga sammandragninar och pinnvärkar.

Han trodde att igångsättningen skulle gå bra då dom tidigare kommit snabbt och bra och lilla És förlossning kom igång efter vattenavgång så han tyckte iallafall att oddsen såg bra ut för att det kommer gå fort och smidigt. Jag måste ändå erkänna att jag är nervös, rädd och en aning omtumlad. Jag tackade ju nej till en igångsättning för jag ville att han skulle komma ut själv, att han skulle få bestämma.

Men han vill inte, han vill inte komma ut själv och här i Göteborg tar det ett ganska bra tag innan dom sätter igång en utan att det finns några skäl till det. Nu har jag ju gett honom en vecka extra att komma ut på egen hand men jag känner verkligen att det inte går längre det gör för ont i mina revben och mina njurar. Fast detta var ju inte vad jag tänkt mig alls, inte som jag ville att det skulle bli men nu tar vi tjuren i hornen och gör det!

Onsdagen den 13 April klockan 08.00 är det dags att sätta igångförlossningen om det går lika fort som med És förlossning så kommer vi ha en bebis redan innan eftermiddagen. Men om det blir Cs förlossning i repris har vi inte en bebis förens på fredag. Men vi får se jag har ställt mig in på en lång och utdragen förlossning och blir glatt överraskad om det händer annat!

Nu ska vi tvätta det sista och göra iordning för att våra älskade lilla son ska komma. Tur att jag fick storstädat i helgen!

Imorgon bär det av till Östra igen för att träffa läkaren en gång till känns som om att jag inte gör annat än att springa där. Har ju under en månads tid nu haft stora problem med njurarna och revbenen det har bara blivit värre. Vi var hos läkaren redan förra söndagen och måndagen då gjorde dom bara en hinnsvepning som uppenbarligen misslyckades ganska kraftigt.

Imorgon ska vi dit igen och prata om igångsättning och se vad vi kommer fram till förhoppningsvis bestämmer de sig för att jag blir igångsatt med en gång, man kan ju inte göra annat än att hålla tummarna iallafall. Men vi får väl se.

Om inte så får jag ju en tid denna veckan iallafall så nu kan man ju definitvt börja tänka på att man ska få en bebis till. Det hela har kännts lite overkligt faktiskt att vi ska få ett barn till. Det känns väldigt konstigt.
Idag har iallafall Julia varit hos oss och vi har tröst ätit herregud.. Kebab familje pizza 4 liter cola, massa glass, godis och chips haha. Riktig kaloribomb för lillebror där inne. Kanske det kan få ut honom?

Nu ska jag lägga fram kläder till flickorna som skall till förskolan imorgon och försöka platta mitt hår om jag orkar sov ingenting i natt hittade inte min nässpray och hade onda förvärkar som som vanligt inte ledde till något så känner mig helt slut både i kroppen och huvudet så det blir tidig kväll ikväll.

Hör av mig imorgon efter vi varit på sjukhuset och berättar hur det gick :)

Trött på vissa människor...

Mobbning är egentligen ett ämne som känns rätt tabu att ens diskutera eller nämna i en blogg eftersom att INGEN egentligen hittat någon lösning som får någon att må bra. Jag vet att barn är elaka och att mina barn förr eller senare kommer bli utsatta för mobbning frågan är då bara vad dom gör och hur dom handlar i den situationen och hur det påverkar dom.

Min inställning i min barnuppfostran har varit att uppfostra ett starkt, tryggt, snällt, kärleksfullt och säkert barn. C är nu 4,5 år och har ett enormt självförtroende hon kan allt fast hon inte ens har testat, hon vet allt och är bäst och sötast. Du kan helt enkelt inte trycka ner henne hur som helst och gör du det så orkar hon inte ens bry sig eller ta åt sig.

Ni vet hur det är i olika förskolegrupper och säg inte att ni inte har sett det för det går inte att undvika. Grupp indelningen börjar redan här.

Det finns dom barnen som är längst ner i kedjan, barnen som har samma kläder hela veckan, oborstat hår eller kanske tom söndriga kläder. Sedan kommer en mellan grupp och sedan en "högre" grupp. Och att detta stämmer? Jo det gör det och snälla förneka det inte för om ni tänker tillbaka så var det likadant när ni gick på förskolan.

Nu för att komma till saken våra barn har ALDRIG på sig mjukis byxor på dagis, hemskt, elakt och ytligt? Nej det tycker jag inte. Flickorna har oftast på sig jeans kjol med strumpbyxor något dom tycker är bekvämt, känner sig fina i och dessutom är praktiskt. Jag flätar deras hår varje morgon oavsett hur sjuk eller trött jag är.

Iallafall när dom kommer iväg till förskolan så känner dom sig fina, bekväma osv. Detta gör att C iallafall får ännu mer självförtroende och tycker själv att hon är super snygg. Imorse när dom skulle iväg medans jag flätade hennes hår så kom en kommentar jag väntat på men absolut inte varit förberedd på. "Mamma S säger att jag är ful".

Inom mig ville jag explodera, gå dit och nita ungjäveln, säga till C att kalla henne något dumt tillbaka, skälla ut det dumma barnet. Men jag hinner samla mig och försöker fokusera på att det faktiskt är en 5åring vi har att göra med och inte ett monster.

Jag frågar C hur hon kände om hon blev ledsen eller arg men C som vanligt orkar inte bry sig om andras dumma kommentarer. Och jag kände att det var skönt att hon nämnde det och att man fick berätta för henne att hon inte är ful vilket i sig resluterade i "mamma jag vet".

Men hon ville ha en lösning på sitt problem med den andra flickan, hon frågade vad hon skulle säga tillbaka eller göra när hon säger sånna dumma saker. Som en blixt från klar himmel så säger jag "Jasså?" C tittade väldigt fundersamt på mig och frågade varför hon skulle säga det.

Och då sa jag att det är nog det värsta du kan säga för S vill göra dig ledsen eller arg och det bästa du kan göra då är att säga "Jasså?" för då kommer S bli ännu mer frustrerad. Hur kan jag då veta detta? Jo för att jag en gång varit en hemsk mobbare själv och det fanns inget mer irriterande än ett barn som inte reagerade på när man sa elaka saker eller gjorde något.

Det hjälper inte att skrika elaka saker tillbaka, det hjälper inte att gråta eller visa att man blir arg. Det mest frustrerande man kan göra är att säga "Jasså?" och gå därifrån. Det som matar mobbaren är just tårarna och ilskan den mobbade personen släpper ifrån sig, då har jag vunnit.

Mobbning finns i alla åldrar att förneka det vore en lögn sen att vissa förskolefröknar blundar för detta problemet känns bara sjukt.