Tisdagen den 3 Augusti 2010 fick jag och Aleks oss en stor chock när vi fick reda på att vi väntade smått igen. Första veckan var totalt kaos i huvudet, vi tre barn, nu? Jag skulle ju börja plugga, Aleks skulle jobba och flickorna var ju fortfarande så små framförallt lilla É som inte ens hade hunnit fylla 1 år än.

Men vi hade inte ens en diskussion hur vida vi skulle behålla eller inte, Aleks var mer eller mindre överlycklig medans det var jag som var butter och lite små tjurig över det hela men vande mig sedan vid tanken. Man blev tagen på sängen helt enkelt. Första tiden var ett rent helvete jag hade fruktansvärt ont i magen och låg i sängen och gick inte ut för jag hade så ont, jag var nästan övertygad om att jag skulle få missfall.

I vecka 12 fick vi komma på ultraljud och för första gången se honom, vår lilla bebis, vår lille lille buse. Det blev då mer verkligt både för mig och Aleks vi slutade röka bägge två och allt bara rullade på. Graviditeten gick oerhört fort och man hann knappt tänka på att man ens var gravid det var födelsedagar, dop osv.

Sen kom det stora Rutin ultraljudet, vi hittade ingen barnvakt till flickorna så jag fick skutta iväg till Östrasjukhuset själv en aning upprörd. Jag har varit mycket känsligare denna graviditeten till skillnad från dom andra mer lätt att falla i gråt osv. När jag kom in i salen så var det en jätte trevlig barnmorska där och som pratade igenom hela ultraljudet med mig innan även fast det var tredje barnet.



Sen så var han bara där uppe på tvskärmen alldeles perfekt, alldeles frisk och fin. Han vinkade åt mig och rörde runt på sig som om han hade all plats i världen där inne. Jag som hade oroat mig så mycket för att något skulle vara fel, där låg ett friskt litet barn. Sen frågade hon mig om jag hade velat veta könet och jag kunde inte tacka nej när hon ändå frågade dessutom var det här sista barnet för oss och könet spelade inte någon större roll egentligen.

Hon visade hans privata delar och lät mig gissa och det var ju inte direkt så svårt det var väldigt tydligt att det var en pojke. Och då på något sätt brast det för mig, jag kunde verkligen inte hålla mig längre utan jag började lipa, ja jag Julia av alla människor på jorden började lipa. Det blev på något sätt överväldigande allting jag hade nästan räknat med att de skulle säga att barnet var sjukt eller något och så går man där ifrån svävandes på rosa moln.



Och nej jag tänker inte förneka att jag faktiskt blev oerhört glad över att det var en pojke! Det är klart att det inte hade spelat någon roll om det var en flicka till men det känns så oerhört kul att få ha två flickor och en pojke. Sen att folk inte vill tro på oss eller tyckte att vi inbillade oss en massa orkade vi faktiskt inte bry oss så mycket om. "Jaha men tänk om dom såg fel då?" jaha och? Vad spelar det för roll det kommer ju ut ett friskt barn iallafall det som är det viktigaste.

Jag började släppa oron efter ultraljudet och försökte verkligen att omfamna denna graviditeten som jag inte kunnat dom två tidigare gångerna, jag har varit helt säker på att något skall gå fel och hur mycket jag än försökt även denna gången så har det inte gått. Jag är fortfarande säker på att något kan gå fel även om han kommer ut imorgon så inbillar jag mig i mitt dumma huvud att något kan gå fel.



Men jag har försökt köpa saker i tron om att det skall hjälpa mig att övervinna rädslan men nej. Vad gjorde jag denna gången som jag gjort de andra gångerna med? Jo jag slängde ner alla kläder, allt vi köpt i en flyttkartong in i vårat extra rum så jag slapp se det. Barnvagnen och hans säng fick stå i rummet vi för tillfället inte använder.

Men sen släppte det jag måste kunna njuta lite, allt har ju ändå varit mycket lättare denna graviditeten trots att jag varit hemma med båda barnen och pluggat samtidigt. Jag kan knappt än idag förstå hur jag orkat när jag tänker på hur trött jag är varje dag när dom är på förskolan. Men det kanske är nu på slutet som man verkligen blir som tröttast.



Imorgon är det dags, imorgon så tar denna graviditeten slut som också är den sista graviditeten för oss. Detta blir våran sista lilla knodd, känns på något sätt sorgligt men ändå skönt på samma gång. Tre fantastiska barn räcker gott och väl, det är alldeles perfekt för oss!  En sladdis? Nej det blir det inte jag vill koncentrera mig på mitt egna liv och mina tonåringars liv jag vill inte ha en bebis att ta hand om när jag ska behöva tackla tonårshumör och tonårsproblem.

Det har varit en väldigt snabb och omtumlande resa men nu är den äntligen slut och gud vad vi längtat efter lilla lillebror! Imorgon är han här oss, vårat älskade barn, våran älskade son, vår älskade lilla lillebror!