Var hos barnmorskan i måndags och sammanfattade graviditeten, vad jag hade för förväntningar inför förlossningen och även med amningen. Jag är ju inte direkt en människa med extremt mycket förväntningar utan tar det mesta som det kommer och blir hellre glatt överraskad än besviken. En egenskap jag faktiskt är väldigt glad att jag lärt mig utav livet.

Graviditeten har varit super enkel i jämförelse med És, jag har mått psyiskt jätte bra, jag har kännt mig smidig och inte gått upp så mycket i vikt som med É. Blodvärdet har gått i topp nu dom sista veckorna och är uppe på hela 110 bara det har gjort jätte mycket! Lillebror är mycket lugnare i magen än sina storasystrar så jag har inte blivit söndersparkad inifrån även om levern faktiskt kommit i kläm denna gången tillskillnad från tidigare gånger.

Jag har ju förberett mig på att han skulle komma tidigare eftersom jag redan i Januari fick förvärkar och hade påverkad tapp men ingenting har hänt, vilket känns väldigt skönt. Sedan dess har ju tiden bara flugit förbi och nu går jag in i vecka 39 vilket känns otroligt. Jag som faktiskt hade börja förbereda mig mentalt på att få en liten prematur har nästan kommit i mål.

Fast jag är höggravid och tjock och allt vad det innebär med att vara höggravid så känner jag mig inte höggravid utan känner mig som sagt var väldigt smidig. Magen är mycket större denna gången än med någon utav flickorna SF måttet ligger över den översta kurvan så vi får se hur stor lillebror blir. Just för att det faktiskt flyter på så bra nu på slutet så känner jag ändå inte samma som jag gjorde med É, jag ville bara få ut henne till slut på ett eller annat sätt jag var såå trött på att vara gravid.

Denna gången längtar jag efter honom men samtidigt vaknar jag inte varje morgon och tänker "11-03-18 jo men det är ett bra personnummer" det gjorde jag med És graviditet. Nu får han gärna stanna tills April så vi hinner klart med flickornas inskolning innan han kommer.

Förlossningen och mina förväntningar? Inga förutom att jag vill föda utan något smärtlindrande. É förlossning var ju bara lustgas så jag hoppas och tror att jag kommer klara mig helt utan någonting denna gången. Men annars får jag ju ta det som det kommer jag orkar inte bli panikslagen över det nu, jag har precis det jag behöver och det är Aleks, mitt stöd och världens bästa att ha med sig på förlossningen!
Det är så fantastiskt egentligen jag trodde inte att han skulle klara És förlossning men han var precis exakt som man ska vara alldeles tyst och bara letade efter tillfällen att hjälpa till. På något sätt blev man verkligen ett.

Amning? Oh herregud denna ständiga jävla stress kring amning jag förstår inte det överhuvudtaget, vi lever på 2000-talet det finns ersättning ungen kommer inte att dö av svält. Och ja man kan få bra relation till sina barn fast man inte ammar. Förstår inte varför folk stressar upp sig "jo men alla andra" vem fan bryr sig om alla andra? Det är ju ditt barn och din kropp.

Nej jag ser på det så här att funkar det så funkar det annars orkar jag inte bråka, flickorna är ju bara ammade 2-3 månader. Funkar det så är det väl skit bra men jag orkar som sagt inte förvänta mig att "det ska bli så mysigt att amma" välkommen till verkligheten som kan vara långt ifrån mysig! Menmen som sagt min åsikt och mitt barn.

Så hur ser jag på allt som komma skall? Lugn som en filbunke och tar det som det kommer, det blir som det blir.