Efter att ha träffat den ena pojk mamman efter den andra och sett dessa "mesiga" små pojkar och träffat en hel del killars mammor som varit så himla löjliga mot de fast de är över 20 år. Jag har fram tills denna veckan trot att det varit mammornas fel att killarna blivit så mesiga och att det är så himla synd om de när de är förkylda. Men nu denna veckan när vår lilla pojke blev förkyld fick jag se sanningen i vitögat.

Flickorna har också varit förkylda i denna åldern (2-3 veckor) men de har liksom bara "lidit igenom det" medans lillebror verkligen tycker synd om sig själv och det gör han verkligen. Han blir fruktansvärt arg över att vara täppt i näsan och frustrerad och ledsen. Det är verkligen synd om honom på riktigt. Flickorna har inte varit sånna här någon utav de och ja de är tre olika personer det är jag fullt medveten om men jag tycker det är komiskt att det är en sån markant skillnad mellan de när de är sjuka?

Det är skillnad och ni som förnekar det och säger att "barn är barn" osv ja visst självklart är det barn men hur kan det vara en sån markant skillnad mellan de? Mina flickor har ALDRIG gnällt eller varit jobbigare när de varit sjuka utan de är väldigt tuffa och tar sig bara igenom sjukdommen. Medans lillebror med en gång verkligen blir mer gnällig och tjurig.

Nu förstår jag plötsligt också varför vissa blir lite daltandes med sina söner och varför det är så "synd" om de när de är sjuka. Jag som hade lovat mig själv att inte bli en sån där löjlig kärring sitter helt plötsligt i samma båt som miljontals andra kivnnor och mammor? Jag har blivit en daltande pojkmamma!